Det är lustigt det här med sånger! Hur de kan dyka upp i ens tankar, oanmälda! Ibland någon man inte tänkt på, på länge.

Vet inte om det är den annalkande våren, att så mycket i naturen vaknar till liv. Men nu några dagar har den här gamla sången poppat upp inombords, nu och då!  Fast den innehåller mera sommar- än vårbilder, förstås..! 

Kom, hör min vackra visa!
text: Zakarias Topelius

1.
Kom, hör min vackra visa,
som fågeln diktat har.
Guds godhet vill jag prisa
i alla mina dar.
Om honom susar bäcken,
om honom talar skyn.
I röda rosenhäcken
han blomstrar för vår syn.

2.
Och himlen är hans höga,
hans underbara hus,
och stjärnan är hans öga,
och solen är hans ljus.
Och vida världen glädes
att honom prisa få.
Och Gud är allestädes
och uti mig också.

Tog de här fotona för två dagar se´n! Idag var där alldeles torrt!

Nej, jag förstår mycket väl att det kanske inte består. Att det kan komma snö redan till helgen. Trort allt är det ju bara mitten av mars.

Men ändå – just idag kändes så bra! Att gå ut med tunna sommar-skorna – bara en så´n sak!

Nu stickar de upp, de små knopparna. Exakt vad just det här är minns jag faktiskt inte riktigt. Förmodligen är det bara bladämne. Möjligen till ormunken, eftersom det är på ormbunkens plats.

När jag ser det här fjolårs-blombladet som ligger där på marken, så tänker jag så lika det är några fossila ormbunksblad som vi har.

Knappast så konstigt egentligen – det är just på likheten man ser att forntida ormbunkar och nutida är forntid och nutid av samma slags växt!

Det var då – Nu är det nu – !

…Och om några veckor eller så, kommer även dessa små knoppar att brista ut i jubel. Bara över att få vara till! Åtminstone är det så det känns – för oss som människor! Hur vitsippor känner, och för övrigt alla andra blomster och växter? Tja, säg det!

Det här var tidig förmiddag, medan nattisen ännu bitvis låg kvar över fjolårsgräset. Observerade små späda knoppar, som skjöt upp lite varstans, medan solens strålar reflekterades  rosenkvartsen. Så starkt att allt runtomkring blev mörker.

Fast bara i fotokonstens värld. I den verkliga fick allting del av ljuset!

”…Gräset vissnar bort och blomman faller av, men Herrens ord förblir i evighet.” (1 Petr 1:24-25.)

Det är den där aningen i luften – redan innan man kommit ut! En känsla som griper tag, och blommar ut – allt eftersom.

Det är som när man vet, utan synbar indikation – att den förväntan man vaknat med visar sig synbar ju längre dagen lider.

Så många gånger har jag varit där att jag vet – att aningar lätt förvandlas till fakta. Innan dagen är slut!

Mitt i livet, mitt i reportaget, mitt i intervjun med oroliga kvinnor, skjuts han till döds. Så grymt, så onödigt – och kvinnornas historia och tankar fick aldrig berättas. Så många flers historier och tankar kommer inte att få berättas. Så många, som nu förlorat den röst han gav dem.

Och jag som bara är en vanlig svensk, radiolyssnare i en mellanstor svensk stad. Jag gråter i sorg och perplexitet, när jag tar försöker ta in nyheten i den radiokanal, där han så ofta hördes.

Jag kommer att sakna din röst, Nils Horner!

Nu är det inte så att jag är en ”Jag-älskar-Amaryllis-människa”. Därmed inte sagt att jag inte tycker de är fina! Det är de visst! Praktfulla skulle nog många säga! Men dessutom tillägga att det är fel årstid att skriva om dem. Det är till jul man ska ha dem, älska och vårda dem!

Men denna blomman ville annorlunda. Därför var den också på väg att brytas av! När jag bröt av de vissnade efter jul, var denna så nära att åka med. (Får alltid av snäll syster, hon har massor med lökar hon sparar, tycker om, delar ut och gläder andra med.) Men så just före bryt-ögonblicket så såg jag knoppen och hejdade mig. Sen har den blommat länge och väl, i takt med fredskallan som bara växter och växer, och blommar och mår bra. (Man önskar att freden i världen frodades på samma sätt!)

Så idag var amaryllisen alldeles vissen. Det som finns kvar är några foton (får se hur länge jag sparar på dem). Men här är dem och kanske kan, åtminstone någon bli glad av att se dem!

Det jag tänker på, och som känns lite allvarligare är att det kanske finns människor som är lika knoppar. Som gömmer sig nere i bladverket – som denna gjorde – och knappast, eller alls inte syns. Och i värsta fall kanske någon oaktsam är där och ”bryter av” de möjligheter som skulle fått utvecklats och blomma i kommande dagar.

Ska försöka komma ihåg att titta mig för lite bättre i fortsättningen, bland blommor, blader och människor. Framför allt bland dem!

Nej, jag vet att det är tidigt! Men snart så…

Har sett och hört att blåsipporna blommar söderut! Och snart så blommar både påsk och vår, även hos oss!

Till dess får det bli ett par fjolårs-bilder!

Våren viskar i vrårna!

Åtminstone är det så häruppe i norr. Söderut kan man jubla över krokus- och snödroppebilder. Och inget fel med det! Men gillar minns lika mycket en ensam, utslagen blåsippa från Sundsvallstrakten. Häruppe har vi inte ens det! I och för sig har jag inte tittat än, lyft på fjolårslöven invid det tunna snötäcket. Kanske spirar det därnere, nästan som i hemlighet – låter det bero några dagar till. Har inte bråttom…

Ändå bär alltid våren något av en längtan i luften. Som något obestämbart, lite svårt att definiera. Likt slöjor som drar förbi framför den efterlängtade solen, och sen plötsligt är borta.

Undrar lite varför det är så, om om det egentligen är det. Kanske bara för att det talas så mycket om våren som en längtans tid? Men samtidigt så finns där ju en helt annan känsla om hösten – en känsla av ro och tillfredsställelse. Så – något måste det väl vara med årstiders olika känslostämningar på vårt sinne.

Det här med längtan – det kan vara så mycket! Tänker på uttrycket – ”Längtans blåa blomma”! Antar att man kan ta reda på vem som myntat det, eller var det kommer ifrån. Känns lite som om den ska vara liten också, som en viol, förgätmigej eller något åt det hållet. (Men här kan jag ha fel!) Men säg mig, varför skulle det ligga mera längtan i blått än andra färgnyanser? Har det månne med ”blånande berg”, eller himlavalvets djupblå oändlighet att göra? Att det ligger så i fjärran …

”… den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit”, skrev Nils Ferlin om Himlen bortom den djupblå kupolen. ”Den andra sidan” kallade han den i sin dikt. Och menade att han längtade, fastän han inte trodde att där skulle finnas varken fåglar eller björkar. Är inte säker på att jag håller med honom om det sistnämnda. Men det kan få vänta till en annan dag… Att skriva om det menar jag! 

Lite märkligt det här med vad som delas på facebook! Tittade in just nu, och såg hur många det var som delat om solen… Så onödigt, tänkte jag först – man behöver ju bara titta ut genom fönstret. Och knappast det – den lyser in överallt. Och visst är det härligt…

Och jodå, jag vet – det kan ju vara mulet någon annanstans i landet, och man vill säga att ”just här hos oss, här lyser den”! Fast av delningarna från spridda håll i landet tycks den lysa överallt! Vilket ju är trevligt att man kan dela – dela på solen, menar jag! Så att den lyser på alla. Slås av en tanke, att tänk om det var så att ngn försökte lägga beslag på solen. Och började strida om den – så som man lite gjort med typ Arktis och så. Helgalet, förstås – men hade den legat närmare så vet man aldrig…

Tillbaka till att man delar något som alla redan vet! Visst känns det onödigt! Men så tänker jag att egentligen är det kanske inte kunskapen att solen lyser man vill dela. Utan glädjen över att den gör det!

Och det vill jag ju förstås inte missunna någon, att göra!