”Är det som vanligt, eller…?

”Annars – är det som vanligt, eller?”

Hör kommentaren med ena örat vid fruktdisken på Kvantum. Fullt med folk som rör sig i butiken. Många känner varann och stannar och pratar, en ganska gemyntlig och trevlig atmosfär.

Men jag funderar lite på artighetsfrågan. Är det så man säger nu, kanske! Istället för ”är det bara bra, eller…? För att det blivit en vana. Eller för att man vill undgå det här direkta att behöva svara – eller höra – om det är bra eller dåligt. Som blir ännu mer direkt om man bara frågar – hur är det? För om det nu inte skulle vara bra, är det ju inte säkert att man varken vill eller har tid att berätta om det på ICA. Eller tid att lyssna, om nu någon skulle vara så ärligt att man faktiskt sa att det inte var bra – om det inte är det!

För frågan är ju om den som frågar verkligen vill veta om den man frågar mår bra eller inte. Eller om det bara är en artighetsfras man lagt sig till med. Är lite rädd för att det – åtminstone många gånger – år det sistnämnda. Och i så fall kan det ju vara diplomatiskt att istället fråga om det är som vanligt – fast det egentligen inte säger nå´nting. Om det nu inte är så att den som frågar känner den andre så väl att man vet vad ”som vanligt” betyder. Kanske var det så för dem här som träffades bland där bland Kvantum-frukten. Jag hörde aldrig svaret, åtminstone inte som jag minns…

Själv brukar jag som regel svara att det är bra. Även om jag skulle vara lite förkyld eller lite ledsen. Utan att känna mig oärlig. För det är ju alltid på något sätt som det är bra. Någon del av kroppen – för det mesta i mitt fall de flesta delarna – mår ju bra. Och det mesta i mitt liv är oftast bra, även om det vid fråge-tillfället skulle var något som just då gjort mig ledsen eller upprörd på något sätt.

Sen brukar jag själv undvika att fråga hur det är, när jag träffar på någon bara sådär. Utan istället säga något i stil med att ”så trevligt att se dig”! Tänker att då slipper den jag möter berätta något man inte vill, eller låtsas en glädje eller hälsa som inte finns där. Och jag kan känna mig ärlig – för det är ju trevligt att träffa bekanta spontant! På ICA eller var det nu må vara!