En ny dag är  lite som ett fönster! Stängt till en början, men som öppnas upp bit för bit…

Kan se lite rörigt ut, till en början, där utanför… Utanför lika med – ja, i varje fall av en del av de uppgifter man vet väntar. Men så småningom brukar det röriga rättas till och läggas i prydliga högar och mönster – förhoppningsvis!

Kanske inte redan idag, utan nästa, eller nästa… Om friden finns inombords, så brukar det ordna sig med röror runtomkring – också!

Har sagt det förut – och säger det igen! Mornar är en fin tid!

Ett oskrivet blad att fylla – hoppas jag blir nöjd när jag läser ikväll vad som står…

Inget särskilt att berätta om ”so far”. Det enda som hänt är frukost och kontor. Lugnt och tryggt, om än inte särskilt spännande. Men vad vore livet utan rutiner, så säg…

Gick på ett par när-loppisar igår! Det blev några nya böcker – gillar det! Sen blev det plåtburk också, syns lite till vänster om böckerna.

På nästa bild också, fast den blev lite mörk.

Agatatha Christie-boken har jag sett som film förut, och nåja boken följer väl filmen ganska bra. Fast det blir på ett annat sätt förstås. Jo, visst vet jag att boken skrevs långt innan nutidens film-inspelningar. Fast ibland känns det nästan lite tvärtom, när man mest sett filmerna och inte lästa så många av hennes böcker…

Denna boken känns som en skatt! Minns att jag tänkte läsa den, när den kom ut för några år sedan, men blev som inte av. Slog upp den på måfå, där på loppisen. Och mina ögon föll på några ord där Ingela Agardh berättar om hur hon upplevde att Jesus kom till henne och viskade – ”Du behöver inte förstå”… Kändes som en varm vårbris inombords, där jag stod i de just då friska, yttre vindfläktarna på en närbelägen garage-loppis. Väl hemma började jag läsa boken och fångades av det raka, direkta språket. Den boken ska prioriteras…

Men visst är jag sugen att börja, även på de andra! Inte minst Marco Polo – fast där undrar man förstås lite över vad som är sant och inte…

Hade som tänk ägna mig åt trädgårdsarbete idag, vädret ska ju bli så fint… Förhoppningsvis blir det lite av varje! Det är ju söndag! 

”Den ringa begynnelsens dag…”

Så många tillfällen i livet man får anledning att tänka på det citatet. Tänkte på det häromdagen, när jag planterade löjtnanthjärtan som vi fått. Inte särskilt stort idag, men förhoppningsvis så mycket större, finare och bättre i framtiden. Värnar lite extra omkring det med stenar, så att vi av misstag inte ska trampa ner det. Det är ju det också – att det som är litet och skört behöver värnas extra om…

Senast tänkte jag på det i gårkväll. När vi var några få, som samlades med tanken att kanske dra igång ett ganska stort arrangemang… Och tänker att sån´t sker hela tiden. Ofta hör man berättelser om hur litet det såg ut, och hur få man var i början. Något som idag blivit ganska så stort och mycket. Men även små och medelstora sammanhang har startat någonstans i det lilla.

Precis som i naturen! Där börjar det oftast med ett frö, en knöl eller lök. Det fina med naturen är förstås att vi oftast inte behöver göra så mycket. Där sköter det sig som av sig självt. Det gror och växer, och vi kan bara se på och glädjas över vad vi ser. I varje fall i det vilda. I trädgårdarna får vi lov att värna om och jobba lite extra ibland. Fast ofta sköter det sig av sig självt – där också! 

Citatet i början har jag lånat från profeten Sakarja i GT. Där handlar det om att bygga upp om att bygga upp Jerusalems tempel, sedan Israels folk kommit tillbaka från den Babyloniska fångenskapen. Och det lyckades man ju också med så småningom. Även om det tog lite tid…  

”Vakna upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.”

Så skrev han David – någon gång i sitt liv. Vilken fas av hans liv det var, vet jag inte (säkert går det ta reda på). Om det var som ung fåraherde, ute i vildmarken. Eller i öknen, på flykt undan Saul, innan han själv blev kung. Eller…

Hur som helst var han vaken tidigt, redan innan solen målat himlen i sin lysande färgprakt i öster. Så tidigt var jag inte uppe idag. Vintertid kan man vakna innan morgonrodnadens timmar här  i Umeå. På sommaren får man vara riktigt morgonpiggg för att göra det. Idag gick solen upp 3.28, och morgonrodnaden kommer ju en stund innan dess, så vid den tiden sov jag, tacksamt nog.

Tillbaka till David, så var han var glad den dagen, då han skrev citatet ovan. Så glad att han ville spela och sjunga – och så skrev han en vacker, glädjefylld psalm, som vi kan läsa fortfarande. Fastän hans skrev för bortåt 3000 år sedan! Det är lite stort! 

Psalm 108 i Bibelns Psaltaren. Så här börjar den –

1 En sång, en psalm av David.
2 Mitt hjärta är frimodigt, Gud, jag vill sjunga och spela, ja, så vill ’min ära’.
3 Vakna upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Jag vill tacka dig bland folken, HERRE,
och lovsjunga dig bland folkslagen.
5 Ty din nåd är stor och når upp över himlen
och din sanning upp till skyarna.
6 Upphöjd vare du, Gud, över himlen
och din härlighet över hela jorden…

Små vardagsnära vrår! Eller – solens blänk i brödburk. Vad allt kan man inte kalla en bild?

Men de här platserna, där vi sitter varje dag – eller ser varje dag! De betyder så mycket! Om de är enkla, är nästan som en fördel. Så mycken trygghet som ligger i dem, utan att vi tänker på det.

Önskar att alla överallt i alla tider, fick ha sådana. Tyvärr vet vi att det inte är sant – alldeles, alldeles för väl!

Så börjar de äntligen visa lite gult, gullvivorna. De är favoriter (med urprung i Småland). Pärlhyacenterna förökar sig, och lyser blått under glesa syréngrenar. En humla landar på en vitsippa, som snart kommer att tacka för sig. Men ännu blommar många av dem vidare, som om våren tillhörde dem – och dem allena.

En enda vårlök har slagit ut (ser inte ens  några flera knoppar). Kanske uppskattar jag denna ensamma mer, än om där funnnits en mängd? Kanske – hur kan man veta sånt? Nära snödroppen börjar ett fänrikshjärta så sakta veckla upp sina blad och blommor. Och överallt är där knoppar av olika slag, och blad som slår ut! Jag ser fram mot de dagar som kommer!