Trädgården tinar fram… Men kvar i vrårna ligger snön och isen . lite till!

När snön smälter faller gruset till marken. Och tittar man noga efter, så är det vackert – det också! Och om man uppförstorar gruset blir det ännu vackrare – där inuti. (Även om dessa millimeterstora kvartskorn, uppförstorade många gånger om, är några andra än dem som syns på förra fotot.)

”Allt har Han gjort skönt för sin tid…” skriver Predikaren. Och lägger till – ” Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan.” Och funderar vidare…” Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.” (Pred 3:11) Nej, vem kan förstå? Inte ens skönheten kan man ju på ett sätt inte riktigt förstå…  Hos is, såväl som hos grus och små kvartskorn!  

”Han sänder sitt ord
 och det frusna smälter,
 han låter sin vind blåsa
 och vattnet strömmar…” Så fint uttryckt i Ps 147 i Bibelns Psaltare. Och de vackra orden dyker upp så lätt i tankarna, nu när isen och snön försvinner bit för bit, och marken under blir synlig. Det är så finurligt uttryckt också i Psalm 147. Det som sker i naturen vindlar sig så fint ihop med det andliga. Anden beskrivs ofta som en vind som blåser, och även som ett levande vatten. Som kan bryta fram och porla i en människas inre. Och göra så att det frusna tinar upp och smälter – inombords!  

Bit för bit – ganska snabbt nu – tinar trädgården fram…  Och under isen gror våren…

Vårvinter…  När snön smälter formar den om sig i nya skulpturer. Och gruset som nästlat in sig bland snökristallerna, ses plötsligt i ett helt nytt perspektiv. Att se något riktigt nära är ofta inte alls detsamma som att se något på håll. När man tänker på det – så mycken skönhet man lätt kan missa i livet. Och en lite vidare tanke är förstås – att när snön smält bort helt och fullt, är det gruset som består, där inunder.

Dagen har vandrat en bit på väg – och så har jag, genom morgonen och livet…

Funderar på när morgon går över i förmiddag. Finns säkert någon fastställd gräns för det, man kunde googla fram. Men såå viktigt känns det inte att veta. Det som just nu betyder är stunden just nu och jag fått en ny dag att förvalta. Men så lätt man glömmer att varje stund är dyrbar. Ber att jag ska minnas det idag…  En dag och ett liv kan ha så många bottnar. Eller – när jag tänker efter, kan den? Vilket konstigt uttryck som egentligen!  

”Det är något som går”! Så jobbigt att höra om man är sjuk, och råkar man nämna om det!

Som om det skulle hjälpa! Desto flera som är sjuka på samma sätt, desto friskare blir man. Eller…? Det är inte så att jag vill ha medömkan – heller. Men kanske lite förståelse att man inte orkar på samma sätt, eller att träffas, prata osv…Nu brukar jag som inte nämna så mycket om det. Mest bara för egna familjen eller andra på något sätt berörda. Då slipper man såväl medömkan som det avfärdande – ”Det är något som går”! Just det, avfärdande – det är nog så jag känner. Som att det inte spelar någon roll, då så många andra är sjuka. Även om det inte var så det menades. Ibland får man till och med en lista, på vilka  ”det går” hos…

Nej, jag vill inte veta hur mycket som går. Bara att det går – bort och inte kommer tillbaka!