Gick lite på loppis igår – megaloppis på Nolia! Syster var hemma och kunde gå, så det var riktigt trevligt. För mig är loppis en gå-tillsammans-med- syster -och-umgås-sak. Så vi gick där och umgicks, gick ut och fikade medhavda mackor i solen på ”halv-tid” och gick in och strosade runt igen. Och visst – det blev lite fynd! Den nästan obligatoriska plåtburkan hade mina gammaldags fav-färger. Står nu i köket tillsammans med tidigare Nolia-loppis-köpt plåtburk. Och sen blev det några tavlor, lite hembroderade alster och chica muggar. Och alltsammans kolossalt billigt! Ja, just det, det var ett tjugotal Agatha Christie-deckare också – riktig billigt! Prutade faktiskt på dem, fast jag inte brukar, och försäljaren slapp ju bära hem, så…
Än blommar sommaren…
Som lite i det fördolda…
Tätt intill syrénstammen slingrar den sig, högt upp dessutom! En liten klematisplanta vi köpte någon gång där tidigt på försommaren. Nu översållad med små knoppar, som just börjat slå ut. Som lite i det fördolda! Tänker på att om jag inte visste att de fanns där och tittade efter dem, skulle jag kanske helt missa dem.
Och jag tänker också – vad är väl all världens vackra trädgårdar, mot skira små blomster i vår egen lilla trädgårds hägn!
Lån av en dag och en rödklints-äng!
Jag vet – den här dikten handlar om hur vackert det är när det skymmer. Och just nu är det bara morgon! Eller tidig förmiddag om man så vill… Men raderna kom så för mig, och jag tänker på det här med ett lån. Det sägs att vi ska fånga dagen! Funderar på om den blir min då, eller är den fortfarande bara ett lån, någonstans ifrån?
”Din är dagen, din är också natten, du har skapat ljuset och solen….” skrev en författare vid namn Asaf i det att han riktade sig mot Gud. (Finns bevarat i Psaltaren 74:16.) Så kan jag känna också! Åtminstone ibland, när jag tänker lite djupare på det…
Sen om det är vackrast när det skymmer. Det kan vi kanske ta en annan dag! Den här dagen tänker jag låna som min, både inne på konoret och när jag förhoppningsvis hinner gå en runda bort och se om rödklinten fortfarande blommar borta vid ån…
Sommaren mognar – så sakteliga…
Kvällssol…
Av sig självt…
”Ty liksom jorden
låter sina växter spira fram och en trädgård
låter sin sådd växa upp, så skall Herren Herren
låta rättfärdighet och lovsång växa upp…”
Tänker ibland på de här orden i profeten Jesajas bok (Jes 6:11), när jag ser vår trädgård, och hur växterna växlar allt eftersom. Trots sin litenhet – och karga jordmån – bjuder den på så mycket, och det mesta är sådant som kommer år efter år. Allt som behövs är lite ansning och dyl…
Tänker att det kanske är lika med mitt hjärta att rättfärdghet och lovsång kan spira och växa upp där som av sig självt. Beror förstås på om jag håller mitt hjärta öppet och fritt så inget ogräs tar fäste och förtränger lovsången i mitt inre. Och att jordmånen får vara den rätta. ”Av sig själv ger jorden gröda…” sa Jesus då han talade om säden (Mark 4:28). Men då måste förstås sådden vara den rätta. Det finns mycket att tänka på och begrunda, den saken är säker!
Eftertänksamhet…
Bråttom, bråttom – springa hit, springa dit…Lite så är det väl för många av oss, ibland rent bokstavligt, ibland mentalt i våra tankar.
Tänker att om tankarna blir oroliga, det är då det blir riktigt jobbigt. Och att om vi tillåter oss stunder till eftertanke mitt i brådskan så kan dessa stunder skapa vila för oss inombords. Vila som ligger kvar som en resonansbotten, även under dagens bråskande timmar, så att ”springa hit och dit” inte alls blir så jobbigt. Utan till och med riktigt roligt!
”Eftertänksamheten skall vaka över dig…” som det står i Ordspråksboken (2:11). Det vill jag den ska göra idag, och mina dagar framöver!