Någon trodde det var en sibirisk nötkråka. Någon annan att det bara var en vanlig nötkråka. Och egentligen spelar det mig inte så jättestor roll. Men det var lite trevligt att observera den, där den hackade intensivt på en förmodad kotte i en cembratall. Mig tycktes den inte göra någon notis om där jag stod vid foten av tallen med min lilla närbildkamera… Nästa dag såg jag flera av dessa nötkråkor i några andra cembratallar. Men de ville inte så lätt låta sig fotas, och just dessa cembratallar är några riktiga jättetallar, så fåglar gömmer sig lätt uppe i riset. Helt i vår närhet växer tallarna, även om man ibland glömmer bort att de finns där. (Man glömmer ju ibland lätt bort sån´t man har nära menar jag.) Men kalasat på kottar hade de gjort, det bar marken vittnesbörd om. Och uppe i träden hängde det fullt med tämligen nybildade kottar, som lyste så vackert i solen. Så nog finns där mat framöver, för vilka nötkråkor det nu rör sig om. Eller andra av skapelsens djur- och fågelslag som gillar kottar i allmänhet, och cembratalls-kottar i synnerhet. Solen lyste så vackert de här dagarna. Och kastade långa skuggor över gräsmattan från cembratallens långa, ståtliga grenar. Idag regnar det. Men jag är säker på att om jag gick ut, så skulle jag se mycket vackert då också – här helt i vår närhet!
Bara som vardagsnära…
”I september är sommaren mogen…”
”I september är sommaren mogen.” Så sa någon jag kände i september en gång… Och precis så är det. Och för varje års september är förundringen lika stor. September känns på så många olika sätt. Som en klarhet både inombords och i luften man andas. Och så vet man också, bara man ser sig omkring. Höstens vackra språk som har börjat tala lite varstans bland snåren. Bär och frukter som mognar fram, allt eftersom… Men intill syrenstammen blommar försynta klematisen, som om sommaren fortfarande är precis som vanligt. Kanske till och med lite omogen. Och vem vet, det kanske också är sant – samtidigt?