Bortom bilderna…

Sakta bryter solljuset fram efter morgonrodnades strimmor över himlavalvet. Dagen är ny och vaken, fast för många är det fortfarande mörker. Tyvärr på mer än ett sätt…  Advent vandrar framåt mot jul, ”skrider” brukar det heta i sådana sammanhang. Är inte helt säker på att vandrar och skrider är helt samma sak, får kanske lov att kolla upp det… Just nu tänker jag på hur tröttsamt det måste varit för Maria att som gravid färdas den här långa vägen mellan Nasaret och Betlehem. Kanske sitta på åsnan ibland, gå ibland – få vila sig lite mellan varven. Och sen när de kom fram fanns ingen riktigt bra plats att sova på. Än mindre att föda ett barn. Men det gick bra ändå… Och en bit därifrån blev hela himlen ljus, vid en tidpunkt då det egentligen borde varit alldeles mörkt! Sen gick det en tid, hur länge vet vi inte – och sedan fick de fly…

Tänker på att vi har så många vackra, förgyllda bilder runt julen – har det själv – medan den historiska verkligheten måste sett helt annorlunda ut! Förutom det ljus som Himlen själv uppenbarade förstås…  ”Det var bortom bilderna du kom” skriver Ylva Eggehorn, i den nu ganska välkända, och alltigenom så tänkvärda psalmen. ”Bortom bilderna” och ”längre ner…” Att se bortom bilderna kan också vara en fråga om mod!

Så kom du då till sista, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tommar gravar
Du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan går.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
(Ylva Eggehorn)