Tankevila…
”Jag orkar ej frossa i vad som helst
av färger, klanger och ljud…”
Märkligt hur vissa strofer man läst en gång ligger kvar, och alltsom oftast dyker upp i tankarna. Som den här raden i en dikt av Erik Lindorm. Har glömt resten av dikten och sökte upp den på nätet. Ser där att Erik Lindorm levde för ett bra tag sedan – 1889-1941.
Ganska intressant att han uttryckte sig som han gjorde, långt före dagens mediabrus med dess info, tankar, åsikter, debatter etc…
Kan också bli ganska tanketrött mellan varven, och känner ett visst släktskap med poeten. Kanske är det så att vår inre människa förblir sig ganska lik – tiderna igenom – oavsett hur det yttre omkring oss förändras?
Ser att diktens rubrik är ”DET ENA NÖDVÄNDIGA”
Just så Erik Lindorm…
”Man går omkring och ler förströdd
åt varje liten talang, som med en smula smak blivit född
att leka med ordens klang.
Man gillar en strof, man beundrar en bit
och talar så kyligt om ”glöd”.
I går var man svart, i dag är man vit
och i morgon är man död.
Jag orkar ej frossa i vad som helst
av färger, klanger och ljud.
Jag vill bara veta hur man blir frälst
och hur man brottas med Gud.
Jag behöver ett par tre ord,
men av en så oerhörd klang
att nya himlar och en ny jord
för bländande ögon sprang.”