”Ljuset lyser i mörkret…” Lite den tiden är det, då man som automatiskt tänker på det Bibelordet! Är glad för fortsättningen, där det står att mörkret inte har övervunnit ljuset (Joh 1:5). Fast det ibland kan tyckas som så, när man hör och läser om upplevda fasor, ofta på grund av andras grymhet. Utförda av människor med mörka hjärtan och sinnen, där inget ljus får råda… Men ändå – att övervinna ljus med mörker, det går liksom inte. Ljus av olika slag fortsätter att lysa och jaga mörker på flykten. Såvida inte någon blåser ut eller släcker ljuset. Och tyvärr vet vi att det händer ibland, ja, alltför ofta! Det är så oändligt sorgligt! Men ändå – de ljus vi tänder nu i advent, vill jag vara glad för! Idag och imorgon och övermorgon… – oavsett!
Gott Nytt År…
Gott Nytt År – är det många som säger just nu! Nej, man är inte en månad i förväg, utan det är Gott Nytt Kyrkoår man menar! Där Första Advent kan sägas vara Nyårsdagen, och där huvudtexten som regel är när Jesus red in i Jerusalem (fast det egentligen hände i samband med påsken), och blev hyllad av en jublande folkskara med palmkvistar i händerna. Inom en vecka skulle han han dö en grym och blodig korsdöd, för att försona att världens synder – också mina! Det är det som är så förunderligt och stort, och därför jag på djupet älskar även Advent… Och jodå, jag tycker om Advent för lite övrigt också. Att vi tänder stjärnor och ljus av lite olika slag, när årstiden är som allra mörkast. Bara en så´n sak som adventsljustakarna och stjärnorna i hyreshusen mittimot oss. Det blir så´n underbar effekt då så många är tända samtidigt. Själv har jag förutom stjärnor och ljusstakar plockat fram lite advents- och julmusik. köpt en liten så kallad jul-en på ICA och bakat saffransbröd. Lite mer gör jag allteftersom, det är det här med att bygga upp julen allteftersom som jag tycker är så fint under Advent… Att vänta – det är egentligen någon fint, när man väntar på något fint och positivt. Så – god fortsättning på det nya kyrkoåret – om man nu brukar gå i kyrkan eller ej – det är väl så man brukar säga, när man missat att säga det just på Nyårsdagen. Och nu har det ju blivit en endaste liten dag efter den, så att säga…
Ett köksbord är ändå ett köksbord…
Åt en apelsin till eftermiddagsfikat idag. Nej, jag åt den inte ute på trappan tyvärr, det var alldeles för blött och kulet för det. Mörkt hade det blivit också. Tog en kopp kaffe också och plockade ut ett par kakor från nyligt gjorda baket. Kände som jag behövde det idag, lite extra trött och sådär. Och tänkte på hur mycket de här små kaffe-, frukt- och ja, fikastunderna betyder. En liten stund i lugn och ro, gärna vid köksbordet som det blev idag. Kanske några uppbyggliga ord från dagens bibelläsning och/eller någon post som ligger kvar där, och/eller gärna ett korsord. Fast något korsord blev det inte idag. Inte heller så där gott.. … eller någon god ostmacka. Visst kan man längta efter sommarfika, just utanför knuten. Eller efter när solen börjar lysa på snön framåt våren… Fast jodå, det blev bra ändå! Ett köksbord är alltid ett köksbord – i alla väder!
Julrosens viskning…
Kollade lite på julrosen i vår trädgård. Och så värst mycket längre hade knopparna inte kommit, sedan jag kollade sist. Fastän det under tiden legat ett ganska tjockt snödjup över dem, som nu tinat bort. Lustigt med språk förresten, kan ett djup ligga över något? Men jo, så blir det förstås ändå… Hur som helst tycker jag knopparna viskar om kommande dagar. Skrev det på facebook då jag la in en julros som profilbild, varpå någon kommenterade; ”Amen, kom Herre Jesus”. Ja, precis så! Själv tänkte jag väl mest på kommande Advent och Juletid. Men han tog det till budskapets kärna. Det var fint tycker jag! Profilbilden är förresten en julros jag råkade räfsa av en gång ute i trädgården. Blev lite ledsen, men tog in den och la den i en skål. Så värst länge stod den sig väl inte, men fint att man kan spara på foton. Tänker på att julrosor har så många stadier. Precis som längtan kan ha det…!
”Allt som förtjänar att prisas…”
”För övrigt.. allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant”. Eller – ”allt som förtjänar att prisas” som det står i en äldre översättning.
Vaknade upp med de här orden i morse, och de har lite följt mig under dagen. Ord som Paulus skrev i sina sluthälsningar i ett av sina brev för länge sedan. Inte vet jag hur de som fick hälsningen tog vara på dem. (Kanske står det i någon kyrkohistoria vad som hände med församlingen i Filippi, som det rörde sig om.) Och erkänner att jag inte alltid låter dem uppfylla mitt liv helt och fullt heller. Inte ens idag, då jag fick dem som en särskild hälsning där på morgonkröken. Men jag känner mig tämligen säker på att om det fick ta plats och alltmer uppfylla tankarna, på alla och envar och även mig, så skulle livet bestå av lite ljusare tonare än vad det tyvärr ofta gör – lite varstans.
När baklängtan kommer…
Den kommer alltid så här dags på året – baklängtan! Inte minst under en så´n här gråmulen dag som idag. Funderar på om jag ska stävja, eller ge efter för den. Ja, inte ikväll förstås, men kanske att jag ger efter om någon eller några dagar framöver… Det går ju hur som helst mot Första Advent!
Jo, jag vet – pyntlängtan, den står jag emot tills det blir dags! Och CD-skivorna med julsångerna, de får också vänta. Men de Bibeltexter som vi förknippar med jul, dem har jag nog läst flera av under året som gått. De finns ju liksom med när man läser allt det andra, fastän ordet jul inte står i Bibeln förstås. Men ändå – ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens Namn”. Det tror jag står med där ändå! Jodå, bilderna är från förut, men plockade fram pärmen med julrecepten idag, och imorgon väljer jag nog ut med vilken sort jag ska börja mitt bak….
Novembers mjuka möte…
November kan vara så mycket, i varje fall då det gäller väder. Annars är det ganska så mitt-i-mellan, på ett ganska skönt sätt, kan jag tycka! Skrev så här en gång, och jo – jag tycker fortfarande om det här mjuka mötet. Även en dag som idag då ett milt regndis leder tankarna till ro och får yttre förskansningar att lätt brista sönder.
November
din mjuka gråhet
lägger sig milt mellan solstarka
eller vita dagar
Sakta och mjukt
lägger sig världen till ro
bland snöflingornas
vivrvlande skönhet
och tankarna får tid
att stanna upp
för att strax virvla vidare
mot mark
eller himmel
November
ditt mjuka möte
mellan höst och vinter
ger oss
den ro vi behöver
om vi tar emot ditt budskap av träden
som tappat sina löv
och alla yttre förskansningar
Avklädda
tecknar de sina grenar
mot den alltmer
bleknande himlen
Rakryggade
med vissheten
om allt det svällande liv
som ligger dolt
inom deras sköra knoppar
”Kom till ro min själ…”
Vänder fram vintermotivet på kaffeburken, och spelar ”Novemberljus” med Bengt Johansson. ”En avskalat vacker novemberdag, när solen bara snuddar vid oss”. Så bra uttryckt, även om den lite mer än snuddar vissa dagar, och inte snuddar alls vissa. Snöhögarna växer därutanför……medan november slår ut på våra fönsterbrädor, tillsammans med höstglada Inkakronan. ”Kom till ro min själ här finns tid för begrundan” sjunger Bengt Johansson på CD:n nämnd ovan. Det är det jag tycker så mycket om med November!
Att BE-grunda Ordet…
Ibland när jag vaknar på mornarna vaknar jag med ett Bibelord, en sång eller någon positiv tanke. Sen ibland då är jag barar trött, eller att jag försöka ta tag i de drömmar som just glider ifrån mig. (När inte drömmarna också ligger kvar förstås.) För ett par dagar sedan vaknade jag med de här orden som Paulus skrev i ett av sina brev: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det…” (Ef 2:8). De ligger liksom kvar fortfarande. Slår upp dem och läser fortsättningen ”…inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem” (Ef 2:9-10). Skillnad på gärning och gärning alltså! Något att tänka på och ta till sig. BE-grunda, som någon uttrycker sig i en bok jag börjat läsa. Ganska fiifigt att skriva det så, kan jag tycka!
”Allt har sin stund…”
Att flytta biblioteket ner till älven var ett bra grepp, kan jag tycka! Då passar det så bra att kombinera med att strosa nere vid älven. Att lämna tillbaka ett par böcker där igår – som kanske var sista soldagen, tillika med snö- och halkfria dagen, på ett tag – var också ett bra grepp kan jag också tycka. Det var förstås lite planerat utifrån väderleksrapporterna. Men det passade dessutom bra i min egen tid, att lägga in det då. Rätt sak på rätt plats, brukar det heta. Men rätt aktivitet i rätt tid, är inte helt fel det heller. Tvärtom, skulle jag vilja säga! Och så är han där igen, Predikaren. Och säger att ”allt har sin tid”, t o m ”sin stund”(Pred 3:1). Och sen räknar han upp en massa saker. Han skriver inget om soliga höstpromenader, förstås. Eller att lämna tillbaka böcker innan lånetiden gått ut. Men allt kan ju inte rymmas där, förstås. Även om hans bok i GT rymmer ganska så mycket. Inte minst när det gäller tid!