Rutiners trygghet…eller?
Rutiner – så tryggt när dom fungerar. Men ändå skönt att bryta mot dem ibland, så allt inte känns så inkört. Någon som känner igen känslan? Antar att man känner en slags grundtrygghet när dom vanligaste rutinerna är desamma, dag efter dag… Men kanske lite farligt att ha sin djupaste trygghet i rutiner. Den tryggheten ska man nog söka på ett djupare plan… Tryggt ändå att veta att jorden står kvar och att solen dagligen går både upp och ner. Fast vi förstås vet att det inte är solen som rör sig, utan jorden som vrider sig. Men det är ju så man säger. Till och med i Bibeln, som hos Predikaren – ”Solen går upp och solen går ner och skyndar sedan åter till den plats där den går upp” (Pred 1:5). Det har hänt att vi vid någon vacker solnedgång har sagt – ”Vilken vacker jordvridning”. Men då har dom som varit med oss nästan tagit illa upp och kallat oss oromantiska. Så vi fortsätter väl att säga att solen går upp och ner. Och känner oss förunderligt trygga med det – trots att vi vet att det inte stämmer!