”Sparven har funnit sig ett hem och svalan ett bo där hon kan lägga sina ungar…” (Ps 84:4). En vers som osökt dyker upp, fastän den här ungen hunnit liite längre än till boet…
Funderar lite på symboliken och sammanhanget med den här fågelversen och övriga psalmen, med Herren Sebaots altare, gårdar och boningar. Har faktiskt inte tänkt så mycket på det förut, bara tyckt att psalmen är väldigt vacker, och även trösterik.,,
”Hitta hem. Är det inte det allt handlar om?” – fick jag som ett svar när jag gick vidare med min fråga. Uumm.. Det lät ju fint!. Det tar jag med mig i min fortsatta läsning av psalmen. Så här börjar den…
”Hur ljuvliga är inte dina boningar,
Herre Sebaot!
Min själ längtar och trängtar
till Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
mot levande Gud.
Sparven har funnit sig ett hem
och svalan ett bo
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min kung och min Gud.
Saliga är de som bor i ditt hus,
de lovar dig ständigt. Sela
Saliga är de
som har sin styrka i dig,
som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen
gör de den rik på källor,
och höstregnet täcker den
med välsignelser.
De går från kraft till kraft,
de träder fram inför Gud på Sion.
Herre Gud Sebaot, hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud! Sela”
Sen det här ordet sela, det tror jag bara betyder att man ska göra ett uppehåll. Det är ju inte heller så dumt – att göra ett innehåll och låta innehållet sjunka in. I såväl psaltarpsalmer, som i livet självt!