När det blivit framöver…

Så hänger dom där som trasiga remsor, vildvinsrankorna. Precis som man visste det skulle ske någon dag framöver. Och nu har det, nåja knappast plötsligt, blivit framöver. Visst hänger där fortfarande kvar lite blad. Men de flesta ligger nu och lyser vackert på marken, ett och ett eller i små högar. Det har varit njutbart så länge, men nu är det över för denna gången. Märkligt nog finns där fortfarande gröna, alldeles fräscha blad mitt bland det vissna, märkligt ändå… Lite som här, fastän det här fotot togs medan de flesta löven hängde kvar på sina rankor. På tal om löv – eller om det nu heter blad – finns där fortfarande så mycket vackert nära intill. Lönnlöven överflödar – fortfarande vackra på träden, även om även dom tar plats allt mer på marken och var de nu råkar hamna… ”Allt är förgängligt” säger Predikaren. Och jag kan fundera ibland på om han skrev det om hösten. För nog blir det lätt så att man tänker mer på livets förgänglighet då, än under övriga året. Och det är ganska bra kan jag tycka att det kommer sådana dagar – som Mose uttrycker det i en Psalm ”lär oss att våra dagar är räknade,
 så att vi får visa hjärtan” (Psalm 90). ”Om morgonen gror de som gräset,
 om morgonen gror det och blomstrar,
 mot kvällen vissnar det och torkar”, skriver Mose om våra år i samma Psalm. Och kanske kan man lite likna morgonen med våren, och kvällen med hösten, även om Mose kanske inte tänkte så just när han skrev. Så ser jag på några ringblommor, som fastän de börjat vissna i kanterna, ännu har knoppar på väg just intill sig. Och jag vet att de förmodligen också kommer att blomma – framöver… Och så tänker jag också på vad Paulus skrev att ”det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt”. Och förstår att det var det synliga som Predikaren skrev om när han skrev ”allt” om det förgängliga. För minns att han också skrev om evigheten, att Gud lagt ned den i våra hjärtan…