Upptäckte den här knoppen – eller ska man säga knopparna – för ett par veckor sedan. Den stod som gömd inåt fönstret, men såg att något lyste vitt. Har ju hört att knoppar lätt faller om man vänder, men tog chansen. Och se – det verkade lyckas, för nu har stjälken vuxit upp och knopparna börjat utvecklas en bra bit till. Utveckling – det kan vara så mycket. Och inte bara en teori, som kanske inte ens stämmer.
Klipper ner blommor och byter kaffeburk…
Klipper ner tulpaner och amaryllisblommor, alltmedan ännu en amaryllisstjälk med sin knopp strävar uppåt i sin kruka nere på golvet. Byter kaffeburk från den jag haft som julburk – fast den egentligen inte är det – till en med lite mindre färger. Funderar kring kaffesortsvalet. Länge sen Löfbergs nu, men har nyligen ny-upptäckt hur gott det egentligen är med Gevalia. Som omväxling till Anders Nordqvist och Zoega som det ofta blir numera. Det finns så många stunder i livet, kaffe-sådana och andra. Hörde just ordet ”Vanligheten” i ett radioprogram, närmare bestämt Tomas Sjödins vinterprat som jag just lyssnar om på. Vilket vackert ord, med allt vad det rymmer. Och därutanför lägger sig snön alltmer i mjuka drivor och över allehanda träd. Sådär som en vanlig vinter är – här hos oss! Fortsätter lyssna på Tomas Sjödin, när han pratar om skogen ”Granarna låte sig inte imponeras. Tallarna ler avmätt… Skogen har ingen agenda, det är just därför den är så hälsosam.” Precis så…
Tulpan- och konståkningstider…
Visst är det något speciellt med tulpaner – särskilt i bukett så här års? Någon kom med ett fång, trettio stycken närmare bestämt, för någon vecka sedan. De har vandrat runt med mig där jag suttit för tillfället. Och nu har de landat i ett fönster i vardagsrummet, där jag har dem i blickfånget från läs- och TV-soffan. Passar bra nu i konståkningstider, som idag med både isdans och damfinal. Jodå, jag gör lite annat under tiden, men håller mig i närheten. Förutom när de bästa åker på slutet, då är jag som klistrad. Men tulpanerna ser jag ändå i ögonvrån. Har hållit till ganska mycket i Job i veckan, enligt plan i Anta Utmaningen. Nej, det är inte alls så jobbigt som det låter, särskilt alla avsnitt hämtade från naturens olika områden – och så är det så vackert språk. Och där utanför växer snöhögarna allt högre, och snön ligger så vackert på träden…
Köpte lite böcker…
PMU:ade lite igår. Blev som vanligt mest böcker, även om jag behövt ett par jeans eller två. En kofta blev det dock, det kan man aldrig ha för många av. En vit i bomull, med fina träknappar. Tog aldrig något riktigt foto, den skymtar bara lite här under böckerna. Böcker med sparade predikningar av kända predikanter. Tänk ändå så fint med det skrivna ordet, så att deras budskap kan nå in i vår tid – och i våra hjärtan. Sen hittade jag en reseskildring av Arne Falk-Rönne, har några stycken sen förut och har ett tag gått och längtat efter att läsa honom. Så den blev jag kanske mest glad för – om Petrus långa väg til Rom. Sen var det lite blandad kompott, med poesi och prosa, andlig uppbyggelse, intressanta vittnesbörd och så några deckare. Läser för övrigt ganska smalt när det kommer till deckare. Agatha Christie och Damernas detektivbyrå är nästan de enda som hamnar på mitt bord. När det gäller Damernas så är ofta bara titlarna värda att läsa. ”Lycka och ett par blå skor”, smaka lite på det. På tal om att smaka så fick ett par av PMU´s goda bakverk följa med hem, lagom till eftermiddagsfikat.
Om knoppar och vatten…
Medan julen skjuts i bakgrunden, tickar januari på med nya dagar som gryr och slår ut. Blomman på fotot är en knopp som fallit av, men som slagit ut med hjälp av vattnet. Den slog inte ut på en gång, och jag funderade lite på hur den skulle klara sig. Men när jag kom ner i går morse så hade den slagit ut så fint. Tänk ändå – hur viktigt det är med vatten! Kanske någon ser symboliken? Jodå, jag vet – det finns flera. När jag delade bilden på facebook blev det vatten som en bild av Anden, som ett samtal mynnade ut i. Det levande vattnet, som Jesus sa att han skulle ge till den som tror på honom. Men jag tänker också på att människor ibland kan vara som knoppar som faller ur sitt sammanhang. Och som lätt vissnar och till och med dör, om ingen finns runtomkring som stöttar. Kanske att vi ibland kan få vara som vattnet blev för den här knoppen. Eller – kanske vi inte blir det, därför att vi inte såg, förstod eller ens brydde oss. En enkel liknelse, jag vet. Och säkert finns det mer symbolik att plocka fram. Kanske man bara kan se det som dagar, vi antingen tar vara på eller låter gå oss ur händerna. Men hur som helst står blomknoppen fortfarande i en skål på köksbordet. Och julen har inte bara skjutits åt sidan, utan packats ner i sina lådor. Nåja, i varje fall det mesta. Och januari tickar vidare i vackra, vita vinterdagar. Något att ta tillvara…
När året vecklar upp sig…
Ett nytt år knoppas och vecklar ut sig – och öppnar försiktigt fönstren mot en ny morgondag… Men än dröjer julen kvar… Tänker osökt på en gammal sång – ”Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är…” Och tänker på hur skönt det känns att Frälsaren är kvar ibland oss, och att Han fått födas in i mitt eget hjärta.