Fortsatta dagar… Februari sjunger på sista versen, och vintern fortsätter att vara som bäst… Inomhus mognar clivians frökapslar fram. Nej, det är inte från denna, som nyligen blommat – så fort går det inte! (Men båda kommer från samma moderplanta.) Nej, tvärtom så har frökapslarna varit gröna väldigt länge. Men när de väl började skifta färg har det gått ganska fort. Har lovat bort en kapsel och själv behöver jag egentligen ingen mer. Har redan några stycken och som stora är de nästan väl skrymmande. Men ändå – det här med att se dem växa och utvecklas – det är bara så fint. Med vilka växter det än gäller, inne som ute…
Varför vänta på vår – när vintern är som bäst…
”Han låter snö falla som ull, sprider rimfrost som aska…”. Man tänker lätt på den här versen från Psaltaren dessa vackra vinterdagar, med rimfrost på sina ställen och snön i mjuka, runda kullar. Ser att många skriver och längtar efter vår och är glada för minsta lilla vårtecken. Visst vill jag också ha vår – i sinom tid. Men just nu är jag så nöjd med vintern. Med sol och alldeles lagom kallt – Umevinter när den är som allra bäst…
Julens sista suck – eller kanske lökens?
Julens sista suck – eller kanske lökens? Sista stängeln på en amaryllis vi fick någon vecka före jul, och som redan överflödat i sin blomsterkraft och prakt. Och ännu väntar en liten knopp på att spricka ut… Tänk ändå – så mycken skönhet som kan rymmas i en liten lök. Någon planterar, men Gud ger växten, skriver Paulus i ett av sina brev. Lite förkortat – och jo, det handlar om människor som lär känna Gud. Och det är på ett sätt ännu vackrare…
Träffade på några änder…
Träffade på några änder igår, då jag for en tur med sparken. De kom upp till mig från vattnet i Tvärån och var förmodligen mer intresserade av att bli matade än fotade. Förmodligen är de vana vid det, så var nog ingen fara att jag inget hade med mig till dem. Sparkföret var så där, bra på vissa stråk och sämre på andra. Det var ett så vackert ljus ute, även om solen inte bröt igenom förrän först då jag kom hem. Hemma – där syrenens bladknoppar sväller med löfte om vår under kommande dagar. Men nu är det nu och februarivinter. Och som det står i den där gamla sången: ”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Vilken vacker tanke att ta till sig – året om!
Tider, sol och Predikaren…
”Ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att se solen.” Har tänkt på de här orden av Predikaren, nu när solen lyst så fint några dagar. Ju flera molniga dagar där är, desto mer uppskattar man de soliga. Känns som om jag skriver något som skrivs och sägs ”hela tiden”. Men det bjuder jag på. Sen är det det här med de fina skuggorna, som också är tecken på sol. Det har jag i varje fall jag också skrivit förut… Det bjuder jag också på. Och säkert har jag också skrivit om syrenens bladknoppar som bidar våren, där mitt i all snön. Men det är ju så det är. Men ”allt har sin tid” som Predikaren också skrev. Han var så vis den där mannen. Även när det gällde enkla ting som sol och tider. Som i sig är förunderliga nog.
Längtat lite efter lakrits…
Har gått och längtat lite efter lakrits. Och så idag då jag kom upp från kontoret till eftermiddagsfikat… Nej, jag hade inte nämnt det till någon, men vi har en vän bakom ”sundet” som brukar komma med lakrits lite nu och då… För övrigt så fortsätter sista knoppen från julens amaryllis att växa och utvecklas. Man kan följa den dag från dag och snart är den inte bara en knopp, utan flera – vilket man kan ana där innanför höljet. En julglimt så här in i februaris första skälvande dag. Eller inte – vem har sagt att amaryllis bara hör julen till? På tal om växter så for vi till Granngården och köpte växter för ett par dagar sen. Gröna, fräscha exemplar för en billig penning. Precis sådana man önskar sig vid den här tiden. Var ute efter en Mose stentavla – fanns ingen, men var glad ändå. Och på tal om Mose och hans stentavla, som bekant inte var en utan två, så läser jag i min GT-läsning just nu Femte Mosebok. En fin sammanfattning av uttåget ur Egypten och ökenvandringen. Sen läste jag om ett av Jesu bespisningsunder i Johannesevangeliet, och tänkte på vad Jesus sa när alla ätit sig mätta: ”Samla ihop bitarna som blev över så att inget går förlorat.” Tolv korgar blev det den gången!