Påsken blommar – i skirt rosa… …och oansenligt vitt. Den sistnämnda som i smyg, innan jag hunnit se och tagit bort den stängel den växer på. Något som jag annars alltid gör, för att det annars skulle bli alldeles för mycket och ta för mycket näring fär växten i stort. Påsken blommar vackert i gult också – i en tulpanbukett, som stoltserar vackert på köksbordet. I ”Anta Utmaningen” läser jag om hur några kvinnorna följde efter när Jesus tagits ner från korset – ”…och såg graven och hur hans kropp blev lagd där. Sedan återvände de hem och gjorde i ordning väldoftande kryddor och oljor. Och under sabbaten var de i stillhet efter lagens bud.” (Luk 23:55-56). Mot den bakgrunden blir våra svenska påskaftnar en smula märkliga. Där och då måste det ha varit en förfärlig dag, både för de här kvinnorna och för väldigt många andra. De hade ju inte facit som vi har, vi som vet att den förvandlades i underbar uppståndelsedag. Så – kanske vi skulle börja fira även lördagen, som en långlördag. Bara för att minnas…Men med Uppståndelsens genklang som en sprittande glädje djupt därunder – ändå!
Bara en svag kopia…
Bara en svag kopia, men originalet är bara så vackert ikväll. Inte riktigt full, det blir den först på lördag ser jag då jag kollar. Men för mig räcker den fint så här. Och friskt och skönt var det ute också, dessutom… Inne har en av kaktusens knoppar slagit ut allt mer. Om det nu är påsk-, vår- eller någon annan – vad vet jag? Men på något sätt känns den som vår-, i sin skira rosa färg. I ”Anta Utmaningen” läser jag om Jesus: ”Under dagarna var han i templet och undervisade, men på kvällarna gick han ut och övernattade på det berg som kallas Olivberget. Och tidigt på morgonen kom allt folket till honom i templet för att lyssna på honom” (Luk 21:37-38). Om några dagar skulle han ge sitt liv. För min och världens försoning…
Tiden just nu – medan vi har den…
Vackra marsvintern består – och tids nog blir det nog vår. Det har aldrig felat ett endaste år. Möjligen att den varit lite kort, så sommaren kommit ganska fort. När vi väl är där – och inte mig emot. Så varför inte njuta av tiden just nu – medan vi har den. Oavsett var någonstans under året vi befinner oss? Inomhus knoppas påsken så sakteliga… …på ett skönt och otvunget sätt. Det är ju stilla veckan, och det är skönt att låta även vardagsron landa i ens hjärta. För Jesus själv var förstås inte den här veckan särskilt stilla – tvärtom! Och jag tröttnar aldrig på att läsa om den varje år på nytt – och många gånger däremellan…
Det här med att bli sedd…
Lökarna spirar i kruset på köksbänken, och solen lyser vackert i ny-omplanterade dracenans blad – med fleras – så gott som dagligdags. Kanske våren viskar sakteliga under snödrivorna utanför fönstret? Till trots mot alla tvivel som figurerar mot att den kommer alls. Så klart att den gör! Själv tvivlar jag inte alls, kanske för att jag inte går omkring i ständig längtan, utan trivs i den vackra marsvintern. Men påsken vandrar allt närmare och då gör sig vårtankar lätt påminda. Och just där och då går mars över i april, så då får man kanske ändå börja tänka i termer om vårvinter.
Hur som helst har jag strukit några påskpassande dukar, och åtminstone funderat på att baka några saffransmuffins och kanske något mer… I ”Anta utmaningen” läser jag om Sackeus. Ni minns kanske han som klättrade upp i ett mullbärsfikonträd, både för att kunna se och inte synas. Men Jesus såg honom ändå och följde med honom hem, utan att bry sig det minsta om att det var dem som blev arga för det. Han var ju inte så väl ansedd… För Sackeus blev det starten för ett helt nytt liv, vilket även påverkade alla dem som han lurat och varit ojust mot tidigare. Och även om det inte står nedtecknat direkt, tror jag aldrig Sackeus brydde sig om att gömma sig mer. Som han ofta fått göra tidigare – från både skattmasar och andra – före den där livsavgörande dagen, då han försökt att gömma sig i ett mullbärsfikonträd.
Det förlorades kapitel…
Dags för Lukas 15 i ”Anta utmaningen”. Här är det mycket som tappats bort – ett får, en dyrbar penning och en son, ja egentligen två. Och allt blir återfunnet, därför att någon sökte så ivrigt efter dem. (Jo, jag tror att även Fadern i berättelsen sökte ivrigt, även om det inte står att han for bort till främmande land och sökte. Visar inte hans iver det, när han skyndade emot sonen, när han såg honom komma?) Allt utom den avundsjuke brodern/sonen som inte förstod vad han ägde, och tycks ha sett sig mer som slav än barn i huset; ”Här har jag slavat för dig…” (vers 29). Är lite glad att berättelsen här slutar med faderns övertalande ord, och inte sonens hårda. Kanske slutade det ändå med att han kom med in, och var med på festen? Så att hela kapitlet även kan kallas, det återfunnas kapitel…
Det här med att plantera…
Så ligger fröna i jord, och nu får vi se hur det blir. Kanske blommar de på nytt igen en dag? För övrigt så har de syrenkvistar jag tagit in inte bara bladknoppar längre – utan själva blomknopparna är i sin ringa begynnelses dag. Det får vi också se hur det blir. Minns aldrig att syrener börjat blomma inomhus sådär – men man vet aldrig. För övrigt med växter så har jag jobbat på med inomhusplanteringen. Här bör det i varje fall spira och gro, även om de flesta inte kommer att blomma så mycket. Och i dagens ”Anta utmaningen” handlade texten bland annat om att beräkna kostnaden. Ett klokt råd som är klokt att ta till sig. Det här med att tänka igenom i förväg innan man drar igång något projekt – vad det vara må, stort eller smått. Även om de exempel som Lukas ger gäller exempelvis att bygga höga torn. Och ju större projektet är, desto mer kostsamt blir det förstås om man inte klarar av att fullfölja det. Och inte bara vad det gäller det ekonomiska…
Burkat om lite…
Burkat om lite i köket, någon ny, lite andra färger, nya platser etc… Ibland är det lite väl mycket, både burkar och färger kanske – och lite som avställningsyta. Men så får det bli ibland, och lätt att ändra igen hur som helst. Ute fortsätter Marsvintern vara underbar med kritvit gnistrande snö, sol som värmer och intensivt blå himmel… I ”Anta Utmaningen” läser jag om Jesu liknelser om himmelriket, som Lukas tecknat ned i sitt Evangelium. Bland annat om senapsfröet som kunde bli ett så stort träd att fåglar kunde bygga bo i dess grenar. Har ofta funderat kring det där och hittar nu en intressant förklaring i Folkbibeln: ”senapskorn Det minsta (1-2 mm) av alla frön som användes i jordbruket. Senapsplantan (brassica nigra) kan fullvuxen nå en höjd av nästan tre meter.” Brassica nigra – får komma ihåg att söka lite mer kring just den arten.
Marsvinter…
Fotar bladdknoppar av syrenen ute… Och inne… Noterar att skillnaden är ganska liten, än så länge i varje fall. Och ändå är det inte så ofta plusgrader ute ens. Men solen känns allt varmare varje gång den kommer fram – om det nu påverkar. ”Nu är det vår” säger de som ser bladknopparna. Nja, jag vet inte just, och tycker inte heller det behövs än så länge. Kallar det förr för Marsvinter – och det är helt okej just nu, kan jag tycka!
PMU:at lite böcker…
PMU:ade lite böcker igår. Ett par av dem har jag allaredan, men riktigt bra böcker kan vara bra att ha någon extra av på lut. Det blev en kofta också, blir det nästan alltid när vi far dit. Och en plåtburk, som det också gärna blir någon, och några krukor. Vilket det inte blir lika ofta, då vi redan har många. Men dessa var stora, och det behövs – snart omplanteringsdags. Sen for vi på IKEA – första gången sen de öppnade – för att det var en del saker vi behövde. Och jodå, det mesta fick vi tag på och dyrt var det inte heller. Och jodå, det var väl fräscht och så, men inte lika hemtrevligt som på PMU, och inte känns det som jag vill åka dit snart igen heller. Som jag vill till PMU – och inte bara för att köpa flera böcker. Men det också – väldigt mycket just det!
Jaffatider…
Gläds åt Jaffatider. Må vara att apelsinerna inte kommit ännu. Men småcitrusen är helt underbara och röda grapefrukten kunde jag köpa för bara för att den luktar så gott. (Gäller förstås all grapefrukt.) För övrigt mognar clivians frökapslar fram, så snart kan fröna planteras. (Lovat bort en kapsel, som jag skickade idag.) Ute värmer solen alltmer, och tar man bara de rätta stråken tar man sig fram fint på sparken. Snart fikar jag vid husknuten igen eller på trappan – så där fint som man brukar kunna så här års. Får skotta av den lite först bara. Och i ”Anta utmaningen” gjorde vi ett abrott i Lukas, för att läsa från Esters bok, eftersom det just nu är den judiska Purimfesten. Den som firas just till minne av Ester. Hon som var så modig fast hon egentligen var så rädd. Och därmed räddade sitt folk undan undergång och den onde Haman.