Det här med att bli sedd…

Lökarna spirar i kruset på köksbänken, och solen lyser vackert i ny-omplanterade dracenans blad – med fleras – så gott som dagligdags. Kanske våren viskar sakteliga under snödrivorna utanför fönstret? Till trots mot alla tvivel som figurerar mot att den kommer alls. Så klart att den gör! Själv tvivlar jag inte alls, kanske för att jag inte går omkring i ständig längtan, utan trivs i den vackra marsvintern. Men påsken vandrar allt närmare och då gör sig vårtankar lätt påminda. Och just där och då går mars över i april, så då får man kanske ändå börja tänka i termer om vårvinter. 

Hur som helst har jag strukit några påskpassande dukar, och åtminstone funderat på att baka några saffransmuffins och kanske något mer… I ”Anta  utmaningen” läser jag om Sackeus. Ni minns kanske han som klättrade upp i ett mullbärsfikonträd, både för att kunna se och inte synas. Men Jesus såg honom ändå och följde med honom hem, utan att bry sig det minsta om att det var dem som blev arga för det. Han var ju inte så väl ansedd… För Sackeus blev det starten för ett helt nytt liv, vilket även påverkade alla dem som han lurat och varit ojust mot tidigare. Och även om det inte står nedtecknat direkt, tror jag aldrig Sackeus brydde sig om att gömma sig mer. Som han ofta fått göra tidigare – från både skattmasar och andra – före den där livsavgörande dagen, då han försökt att gömma sig i ett mullbärsfikonträd.