Har funderat lite på vår syrenbuske. 

Varför löven på den aldrig blir så där färgsprakande som på träd och buskar runtomkring. Möjligen blir bladen lite gula, men ofta är de fortfarande gröna, tills de en dag plötsligt ligger på marken.

Jag vet, det är sån´t här som de flesta känner till – det har med mängden klorfyll och sånt att göra. Sånt man får lära sig ganska tidigt i livet. För tidigt kanske, så att man hinner att glömma…                      

Men jag är glad att syrenen har stora blad som sitter tätt med varandra. Vi göms så fint bakom dem ut mot gatan och hyreshusen mittimot. Och så skuggar de fint mot solen under heta sommardagar. (Jodå, vi har många sådana, hade även i somras, ni har bara glömt.)

 Det är en annan sak som är så fint med syrener – jag antar att det gäller alla, och inte bara hos oss. Att stora, nya “knoppar” till nya löv kommer redan på hösten. Det är ett underbart budskap om bestående liv.

Så – jag förlåter vår buske att den inte sprakar med färger om hösten. Det kan andra växter runtomkring få bjuda på. De som är mera sparsamma med blomster, när försommaren kommer. Då när syrenen blommar! Och då menar jag verkligen blommar!