Skola och begravning

Dessa ämnen har varit aktuella en tid. När det gäller skolan tänker jag närmast på glesbygdsproblematiken. I Vilhelmina föreslås en skattehöjning för att ’rädda’ nedläggningshotade byaskolor. Huvudmotivet tycks vara ett vallöfte. Frågan är om inte elevernas lärande och utveckling ska vara huvudmotivet för strukturåtgärder inom skolan i stället för vallöften. Bl a tycker jag och många andra att en elev ska ha ett antal klasskamrater eftersom personkemin inte alltid stämmer mellan alla elever. Finns det bara 1-3 klasskamrater är risken stor att klasskamraten-kamraterna inte passar ihop. Att ha skolans värsting som enda klasskamrat att välja på kan vara det dystra läget. Ett minimiantal i varje klass bör enligt min mening vara 4-5 st. En 1-6 skola bör då som minimigräns ha 30 elever med de variationer som finns i varje årskull. I många kommuner sätter man gränsen högre vilket inte är något att säga om när elevens utveckling sätts i första rummet. I extrema fall med långa avstånd är det kanske inte möjligt att tillämpa en bestämd minimigräns och då kan man tänka sig distansundervisning vissa timmar och bussning någon dag per vecka till en fullstor skola. Restider är ett problem som alla i glesbygd har, det hör till det man får på köpet när man bosätter sig i en by. En annan effekt av små byaskolor är stora lärar- och lokalkostnader. Jag anser att det är viktigare att ha bra resurser till stöd åt elever med särskilda behov än att varje by ska ha egen skola oavsett att elevantalet sjunker som en sten. Jag vet inte hur elevsituationen ser ut i Vilhelminas byar men den skattehöjning man gör torde väl ändå bara rädda skolorna ett mindre antal år. Utvecklingen är obönhörlig när det gäller minskningen av antalet elever i glesbygd sedan minst 50 år.

Det är långt från skola till begravning. Många har varit upprörda över kraschandet av kistan vid igenfyllningen av en grav i Vännäs. Ett par anhöriga har begärt att begravningen görs om i två fall och det är mycket förståeligt. Lite mindre förståelse har jag och andra för den häxjakt som bedrivs mot aktuell kyrkoherde och personal av icke drabbade. Bl a framförs hotelser både direkt och på andra sätt. VK:s politiske redaktör Nordebo tycker att utvecklingen är oroande med mobbmentalitet, hetsstämning och oförsonlighet så fort någon har gjort något misshagligt i idrott, politik eller allmänna händelser. Fel har begåtts och ansvar kommer att utkrävas i vederbörlig ordning i Vännäs. Frågan är om häxjakter liknande den i Vännäs är något typiskt för vissa mindre samhällen och byar. Så fort ett mobboffer utsetts dras häxjakten igång på alla cylindrar av ett antal anförare som längtat och trängtat efter det rätta tillfället. Kan det bero på undersysselsättning? Regeringens ’jobblinje’ har kanske inte fått effekt överallt.