Politiska köttgrytor

Människan verkar ha en inbyggd förmåga att begå kollektivt självmord. Kan vara en av orsakerna till att Representanthuset i USA sa nej till finanspaketet. En annan orsak sägs vara att det är val till Representanthuset om några veckor och att folkets vrede över finanssektorn gör det farligt för de egna chanserna i valet att rösta ja till finanspaketet. Detta bevisas av att de flesta som pensionerar sig inför nästa period med stor majoritet röstade ja medan de som kandiderar för ny period röstade nej till paketet. Den egna positionen och inkomsten har alltså påverkat ställningstagandet mer än omsorgen om nationens väl och ve. Det tragiska är att de som drabbas värst av krisens följdverkningar är de som öser sin galla över finansvalparna, d v s folk i allmänhet, men finansvalparna själva har nog tillgångar så att de inte lider någon nöd i vart fall.

I USA har man personval i mycket högre utsträckning än i Sverige. Kandidaterna måste tassa försiktigt bland målgrupperna. Fjäska lite här och där. Kristna avgrundshögern måste få sitt, homofoberna måste få sitt, vapenlobbyn måste få sitt, abortmotståndarna måste få sitt etc etc. Denna typ av folkmakt har fördelar och nackdelar. Bland nackdelarna tycker jag kravet på andlig prostitution av de politiska kandidaterna kommer högt. Ateister måste bedyra att de ber varje dag och besöker kyrkor. Motståndare till vildavästernvapenlagstiftningen måste bedyra att rätten att bära vapen när och hur som helst måste bevaras etc etc. Är det folkmakten som kommer fram? Ja och nej! Ett är säkert och det är att små målgrupper får ett avgörande inflytande på politiken. 15 % vapenentusiaster får sin vilja fram medan resten, 85 %, får vänta i århundraden på med civilicerade vapenlagar etc. Listan kan göras lång.

Och sedan har vi det som står i första stycket. Många politiker verkar ha ett utpräglat köttgrytebeteende. Det är viktigare för politikern att personligen hamna vid köttgrytorna än att den politik man står för gagnar nationen eller kommunen. I USA verkar det som köttgrytebeteendet finns i hög grad. Om graden är hög eller låg i Sverige låter jag vara osagt.

En annan fråga är om politiska långliggare är bra för kommuner och landsting. Göran Johansson i Göteborg slutar till slut, men det tog lång tid. I medierna beskrivs i många fall dessa långliggare som ’Göteborgs starke man, Skellefteås starke man’ etc. Oftast är det män, ett slags kommunala patriarker. Jag vill påstå att efter sådär 10 år övergår långliggande kommunalråd och landstingsråd till att bli skadliga för befolkningen, sin kommun, sitt landsting och för politiken. Omgivningen skolas in till ja-sägare och när patriarken till slut finner för gott att sluta eller åldersrelaterat självdör måste man finna en ny patriark eftersom alla övriga politiker och tjänstemän vant sig vid ja-sägarrollen. Skadeverkningarna efter en patriark kan finnas kvar i tiotals år. Se bara vilken tid det tar för många öststater att finna tillbaka till ett demokratiskt fungerande samhälle efter kommunismens våldtäkt på människosläktet. Åke Ortmark har skrivit en bok ’Ja-sägarna’ som beskriver problemet med s k ’starka män’. För den som inte har eller orkar läsa boken räcker det med att tänka i 2 minuter på Mugabe.