Bristvaran empati

Vi upplever i dagarna den femtielfte reprisen på barna-kvinnomördares undanflykter. ’Hon kommenterade min bilkörning så jag knuffade till henne och hon föll och dog’. Tydligen dog hon på fläcken. I ett annat morddrama ’sparkade hon (ett elvaårigt flickebarn) mig på benet’. Så hon också måste ju också dö. Det nästan vidrigaste i sammanhanget är att den totala empatilösheten inte gäller mördaren-sexbrottslingen själv. Här ömkas och snyftas det så tårarna rinner i floder. Tjänstvilliga advokater hakar gärna på och talar om hur dåligt mördaren-sexbrottslingen mår med det tydliga syftet att domstolar och allmänhet skall flytta sympatin från brottsoffren till brottslingen själv. Att det hos brottslingen till nästan 100 % är vedervärdig självömkan kommer liksom inte fram. Förmågan till empati torde som de flesta biologiska egenskaper vara normalfördelad och det är extremerna som påverkar vår sinnesfrid.

Från det ena till det andra. Jag hoppas att vår empatiska förmåga räcker till god omvårdnad av våra gamla och dementa och att inte resurserna till demensvården skall vara den restpost som återstår då andra viktiga verksamheter i kommunbudgeten, t ex flyg, diverse kommunala bolag och industrihus, fått vad de behöver. Det är en grupp människor som inte har förmåga att strida för sin sak på barrikaderna och anhörigvårdarna befinner sig ofta i en krisartad situation som gör det svårt att högljutt kräva sina rättigheter. Nästa kommunval borde bli intressant för dem som ger sig tid att undersöka hur politiker och partier röstat och agerat i fullmäktige, styrelser och nämnder. Det är ju väljarna som har makten att förändra om förändringar behövs.