Kommunisterna under 2:a världskriget

Jonas Sjöstedt undersöker och skriver om kommunisterna i Sverige under världskriget. Varken Jonas eller jag är historiker på akademisk nivå och då får man ju tycka fritt. De svenska kommunisterna hade nog mycket mer på sin agenda än att försvara Sverige mot nazisterna. I exempelvis Nordnorge flydde en massa kommunister till Sovjetunionen EFTER Sovjets överfall på Finland och EFTER Stalins massakrer på allt och alla i sitt eget land och EFTER Sovjets allians med nazisterna. De norrmän som flydde till det kommunistiska paradiset fick regelmässigt 5 års lägervistelse med högst 50 % chans att överleva för sitt tilltag att bjuda in sig själva till paradiset. Efter Tysklands anfall mot Sovjet 1941 kom man i Sovjet på att de internerade norrmännen kunde användas som partisaner i sitt f d hemland Norge. Många nappade på den kroken av begripliga skäl och bedrev efter landsättning på norska kusten spaning mot de nazistiska konvojerna. P g a amatörmässig planering från Sovjetisk sida blev de flesta gripna och avrättade och deras familjer och grannar råkade också mycket illa ut. Dessa norska kommunister stred nog mer för Stalin och Sovjet än för sitt f d hemland som de flytt ifrån. Efter kriget stannade många av partisanerna kvar i Norge, nu rekryterade av Sovjet för att spionera på sitt eget land. Några kunde gripas och lagföras för spioneri men ett stort antal klarade sig från rättvisan eftersom det som vanligt är svårt att skaffa bindande bevis för spioneri. Patriotismen gällde Sovjet och kommunismen, inget annat.

Vi kan nog vara övertygade om att samma typ av ’troende’ kommunister fanns i Sverige. Stora hopar av svenska kommunister utvandrade till Sovjet på 1930-talet och ett flertal av de manliga emigranterna slutade sina dagar i paradiset genom nackskott eller lägerdöd. De enstaka som flydde tillbaka till Sverige efter att ha upplevt paradiset i verkligheten blev av de svenska kommunisterna behandlade som paria och förrädare ända in i modern tid.

Om vi ska döma och bedöma i fråga om statens agerande mot de svenska kommunisterna 1939 – 1945 måste vi sätta oss in i den situation som rådde då. Kommunismen var imperialistisk och hade en uttalad målsättning att frälsa hela världen. Det, jämte Hitler, största hotet mot vår frihet och demokrati var Sovjet. I Sverige fanns ett kommunistiskt parti som slickade röv på Stalin och Sovjetkommunismen. Sade Sovjet att jorden är rund ekade det i det svenska kommunistpartiet ’jorden är rund’. Sade Sovjet att jorden är platt ekade det på samma sätt i den svenska filialen till sovjetkommunismen ’jorden är platt’. Inget var för korkat och idiotiskt för att inte upprepas papegojmässigt i det svenska kommunistpartiet. Svenska kommunister åkte regelmässigt till de sovjetiska kongresserna ända in på 1980-talet och klappade händer i timtal. På Stalins tid var det formligen livsfarligt att vara den som slutade klappa händer först. Så därför klappade man tills man föll ihop av utmattning.

Min uppfattning om den svenska statens agerande 1939-1945 är att det hade varit tjänstefel att inte agera som man gjorde beträffande interneringar och annat. Vid behov hade säkert Sovjet en svensk Kuusinen i beredskap. En helt annan historia är undfallenheten mot Hitlertyskland. Men även i det fallet måste diskussionen föras utifrån det läge Sverige befann sig i. Personligen tycker jag att undfallenheten fortsatte något år för länge. Alltid lätt att döma i efterhand.