Ska djurskyddslagen gälla äldre?

I kvällens ’uppdrag granskning’ hade man undersökt hur de äldre har det i landets äldreomsorg. I Timrå hade man i år sparat in terapin på äldreboendena. Den sparade vi in i Storuman för flera år sedan. Äldre får ligga ensamma och i vissa fall dö ensamma enligt programmet. I programmet skylls allt nuvarande elände på finanskrisen vilket är att grundlura folk. Nuvarande situation har skapats under den längsta högkonjunktur som världen skådat. Finanskrisens eländen börjar först under andra halvan på 2009 påverka kommunerna och med full kraft från år 2010. Signaturen K-R H har kommenterat i min blogg (jag förstår vem K-R H är) och beskrivit problemen i Lycksele med vanstyre och penningslöseri i industrihusbolaget där vi talar om betydligt större summor än i Storuman. Det här visar på frestelserna att i goda tider sätta sprätt på pengar i industribolag, utvecklingsbolag, flygplatsbolag, överstora sporthallar etc etc. När de dåliga tiderna kommer tycks de här extraordinära utgifterna i kommunbudgeten med kommunstyrelsen som kontohavare vara omöjliga att operera bort. I stället vänds blickarna genast mot kommunens lagstadgade kärnverksamheter skola och omsorg.

För ca 20 år sedan fick jag besök av någon som ville titta på min hundgård eftersom jag hade registrerad kennel. Jag fick mig till livs detaljerade förhållningsregler om vilken storlek en rastgård för hund skulle ha och hur länge och hur ofta varje dag hundarna skulle rastas utomhus. Vi har nu en diskussion om inte samma minimirättigheter för utomhusvistelse som vi har för hundar, hästar och nötkreatur också borde gälla våra äldre i äldreboendena. Utomhusvistelse för äldre är personalkrävande och det blir en intressant ekvation om äldre ska få åtnjuta minst däggdjurens rättigheter till utomhusvistelse när vi står inför personalneddragningar som får det att gå kalla kårar efter ryggraden. För glesbygdskommunernas del ökar dessutom andelen och antalet äldre 80+ mycket snabbt vilket skapar en alarmerande situation. Dags för äldrerättsaktivister kanske?

Jag tycker att det är lättare att ta besparingsbeslut på struktursidan än att spara in på kvaliteten. De två faktorerna struktur och kvalitet hör samman som ler och långhalm. Vill man ha kvar skola och äldreboenden i varje buske oavsett samhällsutvecklingen får man betala med nedskärning i kvaliteten. Vi måste inse att saker och ting hänger ihop. Att bara kräva att allting till varje pris ska vara kvar på en viss geografisk plats som det alltid? har varit t ex skolor, äldreboenden, butiker, vårdcentraler, lasarett, post, mack etc har en tydlig baksida. En förstelnad struktur opåverkad av utvecklingen ger lägre kvalitet och högre priser och försämrad service. Oftast. Om detta talas det dock oftast tyst. Kravmaskinerna borde också och i synnerhet ägna kvaliteten en tanke. Allt hänger ihop. Kommuner och landsting bör inte bedriva lokaliseringspolitik av sysselsättningsskäl. Kommuner och landsting har inte som högsta mål att ha anställda. Målet är självklart att erbjuda kvalitativ och efterfrågad service till så låg kostnad för skattebetalarna som möjligt.

Äldreomsorgen har i åratal kämpat med nedskärningar och besparingar trots ökat kundunderlag och under den längsta högkonjunktur vi sett vilket känns mycket underligt. Från riksdagens talarstol har under samma tid presenterats olika kvalitetshöjande förslag som bara delvis finansierats av staten, ofta i form av riktade bidrag till olika snävt definierade projekt. Ska vår omsorg om äldre finnas kvar i anständig form de närmaste åren får nog staten gå in med riktade bidrag till äldreomsorgen i dess helhet.