Krismöte i sängen

Alla glesbygdskommuner lider av minskande befolkning. Enstaka positiva händelser kan stoppa upp farten i minskningen tillfälligt men så fortsätter det utför igen. Positiva händelser kan vara utbyggnad av vindkraft och gruvbrytning. Varaktig sysselsättning ökar främst i turistsektorn. Tärnaby-Hemavan är den enda del av kommunen som bibehåller sitt invånarantal och kanske till och med har potential att öka. Det beror på näringsförutsättningarna. Gruvor, vindkraftsutbyggnad kännetecknas av kortsiktig sysselsättningsökning och ofta kommer arbetskraften utifrån och är pendlare under projekttiden. Vindkraften kommer att skapa ett par tiotal varaktiga arbetstillfällen som gäller service och reparation. Inom skogssektorn är utvecklingen obönhörlig, färre producerar allt mer. Tillsammans med turismen är faktiskt äldreomsorg de sektorer som håller uppe sysselsättningen. Här har vi ett problem som kommer att hamna i knäet på glesbygspolitikerna fortare än man anar och det är brist på arbetskraft. Pensionsavgångarna blir väldigt stora inom en 10-årsperiod och en trolig utveckling är att vi måste lösa problemet med arbetskraftsinvandring. Eftersom det i det sammanhanget behövs utbildning i svenska språket och annat är det en viss startsträcka. Hittills har jag varit ganska ensam som varnat för arbetskraftsbristens konsekvenser för oss framöver. Vi borde alltså ha annat att lägga energi och pengar på än att kannibalisera på omgivande kommuners och den egna kommunens rikstrafikdrivna flygplatser med hjälp av skattebetalarnas miljoner.

Sysselsättningstillväxten, inkomsttillväxten och befolkningstillväxten äger rum i större centra. Vetenskapen brukar prata om kritisk massa för tillväxtcentra. Tyvärr för vår del brukar den kritiska massan för ett centrum som drar till sig folk vara minst några hundra tusen invånare. Umeå är alltså i minsta laget men har universitetet och regionsjukhuset som magneter och har kraften att öka. Den som tror att det finns någon mirakelmedicin bakom hörnet som skulle medföra att folktappet stoppar upp eller till och med ökar folkmängden i små glesbygdskommuner får nog inrikta sig på en årligt återkommande besvikelse som är allt annat än hälsobefrämjande. Kom ned på jorden. Gilla läget. Gör det bästa av situationen. Gräv där du står. Använd pengarna på ett ansvarsfullt sätt. Önskedrömmar leder ingen vart.  Vi måste förhålla oss till verkligheten i stället för att förhålla oss till overkligheten. Ingenting är särskilt mystiskt.

Det jag skriver är inget jag hittat på så där som ett vådaskott. Allt finns att läsa i Länsstyrelsens planer, arbetsförmedlingens sysselsättningsprognoser, SCB:s prognoser, forskningsrapporter från universiteten mm mm. Vill man fortsätta med sina drömmerier gör man bäst i att inte läsa sådant men att ha full koll på utvecklingen är bäst för kroppen och knoppen.

När folk protesterar mot skolnedläggningar och ordnar krismöten brukar jag säga att krismötena skulle hållits i den äkta sängen för minst 7 år sedan. Ett annat vanligt svar från mig är att kvinnor över 45 år inte föder barn och de flesta kvinnorna i glesbygd är över 45 år.