Kunskap viktigare än naturtillgångar. På gårdagens fullmäktige framträdde professor Lars Westin Cerum Umeå Universitet. Han föreläste om den regionala utvecklingen och om vad som är utvecklingsdrivande. Egentligen en fantastisk upplevelse efter alla ganska innehållslösa predikningar av lokala glesbygdspolitiker om vad som kan och behöver göras. Det är ju vetenskapsmannens rätt och skyldighet att söka sanningen och att berätta sanningen utan att behöva snegla på det politiskt korrekta. Jag skulle önska att inlandskommunerna i betydligt högre grad samarbetade med vårt eget Universitet om belysning av problemen och möjliga åtgärder. Några siffror som presenterades illustrerar ganska träffsäkert min rubrik. Det tillgängliga kapitalet var uppdelat på naturkapital, bebyggelsekapital och social-kunskaps-kulturkapital. Naturkapital är naturresurser i form av skog, malm, vattenkraft etc. Bebyggelsekapital är som det låter och social-kunskaps-kulturkapital är detsamma som våra personliga förmågor och dessa satta i socialt och kulturellt sammanhang.

För Sveriges del är fördelningen följande (troligen i antal miljarder):

Naturkapital                                                 71 550 miljarder

Bebyggelsekapital                                      524 979   -”-

Social-kunskaps-kulturkapital                 4 024 287   -”-

Totalt kapital                                           4 620 816   -”-

Detta är nog en bra förklaring till att det folkrika och naturresursfattiga Japan har så hög levnadsstandard medan Ryssland har mycket låg levnadsstandard trots sina stora naturresurser.

Följande tabell är också belysande när det gäller fördelningen av det totala kapitalet per invånare.

Ryssland                                                  340 tusen kr.

Norrland                                                2 925   -”-

Sverige                                                  4 621   -”-

Tabellen inkluderar för Norrlands del de stora kuststäderna som säkert står sig mycket bra när det gäller social-kunskaps-kulturkapital. Eftersom kuststäderna är betydligt mer än hälften av  Norrlands invånare kan man bara gissa hur kapitalfördelningen är för glesbygdskommuner. Säkerligen åtskilligt sämre än för Norrland som helhet.

En av de många intressanta slutsatserna är att vi inte kan hejda utvecklingen (avvecklingen) genom att klänga oss fast vid utvinning av naturresurser som den generella lösningen. Det enda som kan hejda tillbakagången är att satsa på kunskapsintensiva branscher och att få högutbildade och kompetenta människor att flytta hit. Men till vad? Tillväxtregionerna har en självgående tillväxt genom hög utbildningsnivå och interaktion mellan kompetenta människor i stimulerande miljöer. Man kan ju då inte prioritera att sitta och titta på en bra utsikt i en oföränderlig miljö. Tryggheten i den progressiva världen sitter inte i det statiska utan i det föränderliga. Står man stilla blir man akterseglad så det visslar om det.

Hur får vi hit välutbildade och kompetenta människor, var en av de retoriska frågorna från professorn. Utvecklingen är snarast den motsatta. De begåvade och framåtsträvande ungdomar vi har väljer ofta gymnasium i någon annan stad än hemmavid och sedan när det är fråga om högskolestudier lockar  Stockholm ofta mer än våra stora kuststäder. ”Gröna vågen” är numera bara något som finns inom 3 mil från större städer. En annan fråga är den utmaning vi står inför att klara välfärden i glesbygdskommunerna med minskande inkomster (och ibland av kommunpolitiker bortslösade pengar).  Dessutom räcker mycket snart inte den arbetsföra befolkningen till att täcka behoven inom kommunal service och annan service, t ex handel.  Till dessa spörsmål använder vi knappt någon tid alls inom den kommunala politiken. Jag har tidigare pekat på behovet av invandring, både från övriga Sverige men även från utlandet.

I alla dessa frågor är våra glesbygdskommuner för små för att göra något verksamt. Hela södra Lappland måste samarbeta intimt om infrastruktur, rekrytering och kommunal service och att därigenom vara en kraftfull part gentemot Umeå- Skellefteå. Främst Umeå kan väl skratta gott åt splittringen i inlandet som verkligen kommer att hjälpa Umeå att förverkliga sina mål för befolkningstillväxten.

Det är ingen mening att gå omkring med ångest för varje tappad invånare i befolkningsstatistiken.  Då blir man snart ett fall för öppenpsykiatrimottagningen. Åtminstone Storuman har en positiv utveckling på naturresurssidan (man får glädja sig åt det lilla). Gruvverksamhet, Bio-Stor-kombinatet och skogen i allmänhet går som tåget tack vare vår svaga skvalpkrona. Turismen utvecklas bra i fjällområdet. Storuman är en väg- och järnvägsknutpunkt. Vindkraft är äntligen på gång i stor skala. Vi har i mångt och mycket ett bättre läge än andra kommuner i omgivningen. Det betyder dock inte att vi kan slå oss till ro. Sysselsättningen är till stor del naturresursbaserad och därmed enligt Cerums tabeller inte tillräckligt kunskapsbaserad för att ge bra tillväxt i vår levnadsstandard