Angiveriets förlovade land som vissa svenskar älskade.

Att läsa om hur kommunismen äter sin befolkning kan vara fullkomligt hjärtskärande. Tar mig igenom en bok på tyska ”Stasiland” av Anna Funder. Boken finns även på engelska och på svenska men den svenska upplagan är slutsåld. Förhoppningsvis trycks fler upplagor.  Anna Funder har intervjuat ett antal människor som endera var kommunismens offer eller som tillhörde plågoandarna på olika nivåer. En kvinna hon intervjuat var en tandtekniker som i januari 1961 födde ett barn genom s k sätesbjudning som fick svåra inre skador. Sannolikt genom att detta hände vid ett skiftbyte för läkarna och det tog lång tid innan kejsarsnitt verkställdes. Mellangärdesbråck, avsliten matstrupe mm. Babyn började spotta blod redan första dagen men läkarna i Östberlin klarade inte av diagnosen. Mamma och baby skickades hem och paret kontaktade då ett sjukhus i ”fiendeland” , som Västberlin kallades av kommunisterna, när babyn fick feber och fortsatte spotta blod. På sjukhuset i fiendeland ställdes diagnosen och det blev akut operation.  Babyn fick efter ett tag åka hem med medicin och specialmat från apotek i Västberlin. Allt såg ut att utveckla sig i positiv riktning.

Då  1961 fick kommunistregimen för sig att spärra in sin egen befolkning i ett koncentrationsläger på 17 milj invånare. Muren byggdes mellan Öst och Väst i Berlin. NU kontaktade mamman myndigheterna för att få tillstånd att köpa den livsviktiga medicinen och specialmaten i Västberlin men detta nekades henne. Den demokratiska folkrepublikens medicin och specialmat skulle duga. Det som nu hände var att babyn fick feber igen och började spotta blod. Babyn blev inlagd i Östberlin och när mamman dagen efter kom tillbaka till sjukhuset var babyn försvunnen utan att mamman fått någon information. Så småningom fick hon tag i ansvarige läkaren som förklarade att tillståndet blivit livshotande och att han fått tillstånd att överföra babyn till sitt tidigare sjukhus i Västberlin, in i fiendeland! Mammans och pappans begäran att få tillstånd att besöka sitt svårt sjuka barn nekades dem av kommunistregimen. De fick ha kontakt brevledes via av Stasi uppsprättade brev. Babyn balanserade på kanten mellan liv och död men läget stabiliserade sig.

Paret blev efter några månader arresterade för att ha låtit tre yngre män sova över i lägenheten i Östberlin som därefter haffats av Stasi för flyktförsök. Mamman förhördes under tortyrliknande förhållanden för främjande av flykt (allt finns i hennes akt som hon fått ut efter murens fall dec 1989) efter att tillsammans med sin make ha suttit inspärrad  i koncentrationslägret Hochschönhausen ett halvår utan formell anklagelse. Hon erbjöds under förhören en möjlighet att besöka sin baby i fiendeland om hon vid besöket i Västberlin stämde träff med en bekant till familjen, en ung man som stannat på rätt sida muren. Träffen skulle äga rum i en avsides belägen park. När mamman frågade vad hennes ärende var i parken blev svaret ”ingenting” . Stasi skulle ta hand om fortsättningen. Nu visste mamman genom västtysk TV att det var vanligt att Stasi drogade och kidnappade flyktingar i Västberlin så hon fattade det svåra beslutet att följa sitt samvete och avböjde erbjudandet med följd att hon även förstörde möjligheterna att återse sin svårt sjuka baby. Hon och hennes man blev dömda till 4 års fängelse i det hermetiskt slutna Hochschönhausen. Hon fick med jämna mellanrum information per brev från sjukhuset i fiendeland hur det gick för babyn. Pojken levde fortfarande, växte mycket långsamt men hade ett bra huvud och blev ”hela sjukhusets lilla favorit”. Han dikterade rörande brev till sin ”mami” som han aldrig sett sedan han var en vecka gammal. Och han visste nog knappast vad ”mami” stor för. Det massmediala rabaldret i väst medförde att paret blev utsläppta i förtid från koncentrationslägret för politiska flyktingar och utväxlade med väst mot priset 30 000 D-mark. Fångar som blev för mycket uppmärksammade i väst ville kommunistregimen gärna bli av med och på så sätt fick fattighuset Östtyskland också in värdefull hårdvaluta. När pojken var nästan 6 år gammal fick han återförenas med sina föräldrar som han naturligtvis såg som fullständiga främlingar. Med konstgjord strupe och invalidpension hade han klarat livet i 40 år vid intervjutillfället men var en krympling och sannolikt var den första tiden i Östtyskland bidragande till att skadorna förvärrades. Han tyckte dock som de flesta andra att mamman gjort rätt och var en hjältinna. Också mamman var märkt av tortyrregimens bestialiska metoder genom kroniska skuldkänslor och återkommande gråtattacker.