Hagamannen snart fri.

 Enligt svensk praxis släpps straffångar ut när 2/3 av strafftiden avtjänats. Vi har samtidigt en ständigt pågående diskussion om huruvida hårda straff minskar brottsligheten. Om man åker in i den långa tunneln och bara söker efter den lilla ljusa punkten som förebådar tunnelns slut, utsläppandet av våldsbrottslingen, får man en torftig och syrefattig diskussion. Om vi uppehåller oss en smula vid brottsoffrens upplevelser av den STORA GODHETEN blir det en annan diskussion. (Den är definitionsmässigt godast som inte vill ha några straff alls).

Hagamannen förstörde livet för flera kvinnor. Dessutom injagade han skräck i tiotusentals kvinnor i Umeå med omnejd under ett decennium. Är det förmätet att påstå att fängelsetiden för Hagamannen har inneburit friheten åter för tiotusentals kvinnor under exakt samma tid. När Hagamannen släpps ut kan man ju fråga sig hur alla dessa kvinnor i Umeå känner sig inför vetskapen att han är fri igen att göra vad han vill och när han vill.

Brottsoffren är ofta en vid krets människor och som i Hagamannens fall en stor del av befolkningen i en stor stad. Vi har nog en lång väg att vandra innan brottsofferperspektivet fått fullt genomslag i rättskipningen. I Hagamannens fall är det fråga om man ens ska ta ordet brottsofferperspektiv i sin mun. Bedrövligt är ordet!