Nedlåtande storstadsbor

Något mer klargörande i avdelningen överlägset förhånande av folk som lever i glesbygd än Hanne Kjöllbergs ledare i DN är svårt att tänka sig. Hon tävlar med Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson i sitt talibanliknande och ensidiga förhållningssätt till konflikten varg – folket som ska leva med varg. Man borde kunna cykla och tugga tuggummi samtidigt. Hon påstår att regeringens beslut om bevarandestatus för varg kommit till för att tjäna röster vid kommande riksdagsval. Det är bara det att det är ett försvinnande litet antal röster det är fråga om. Även i glesbygdslän bor och verkar större delen av befolkningen i tätort. ”Varghatet”, ett vanligt förekommande ord  i sammanhanget, anses bero på att folket på landsbygden är (obefogat) rädda för varg. ”Ha ha du är rädd för varg stackars korkade glesbygdsbo!!” En rätt rimlig hypotes är nog i stället att vargrädslan tilltar exponentiellt när man närmar sig storstad. Det behövs vargar inhägnade med höga stängsel för att stadsborna ska våga närma sig en varg. Klokt nog!

Regeringen hånas i DN för att regeringen försöker väga samman landsbygdsbefolkningens behov och behovet av en acceptabel bevarandestatus för vargstammen.

Hur klokt det är för vargens bevarande i glesbygd att Naturskyddsföreningen och DN går till frontalangrepp på den befolkning som skall leva med varg måste ifrågasättas. Rimligen är det i stället kontraproduktivt. En seger till kan innebära att kriget är förlorat för Hanne Kjöllers och Mikael Karlssons del. Någon gnutta självkritik är dessa tydligen inte mäktiga. Skygglappar på! Rakt fram fastän vägen svänger! Tuta och kör! Vi har en urbefolkning som lever på renskötsel och blir det omöjligt att hålla vargstammen nere på en acceptabel nivå kommer tiotusentals renar varje år att bli vargmat. Mikael Karlsson och Hanne Kjöller kan väl bekväma sig med att resa till Sapmi och tala om för samerna att de ska övergå till varguppfödning med sin renskötsel. Alla här uppe väntar med spänning på kommande lektioner.  Hurtfriska utrop om hur landsbygdsbefolkningen ska sköta sina näringar saknas ju inte och utropas bekvämast bakom skrivbord i Stockholm.

Jag och de flesta andra i glesbygd är inte rädda för varg eller björn. En hälsosam respekt räcker långt. Hur ofarliga dessa djur än må vara skulle jag inte våga lämna mina små barn utan 100 % tillsyn om jag bodde nära natur där varg och björn vistas i närheten. Helt klart en inskränkning av människans frihet jämfört med sakernas tillstånd för 50 år sedan. En egen fundering till slut. Sverige har varit utan vargstam i kanske 150 år. Enstaka vargar och flockar har förekommit men inget som kan kallas för vargstam. Hur har det sedan kunnat bli tal om att bevara en vargstam som inte finns? När hände det? För 25 år sedan? För bara 60 år sedan betalade staten skottpengar för skjutna vargar. Nordamerika har sedan urminnes tid vargstam, Ryssland har vargstam, men Sveriges vargstam är en modern uppfinning som stadfästs som sanning först under senare årtionden. I Norge har man ingen vargstam men snart torde väl Disneyfolket i Norges storstäder tvinga fram doktrinen att även Norge har en vargstam som måste uppgå till x hundratal vargar för att bevaras. Men detta kommer inte Norges fåruppfödare och renägare att acceptera så jag gratulerar den som vill försöka.

http://www.dn.se/ledare/signerat/ratten-pa-vargens-sida/

http://naturbrukaren.wordpress.com/2013/03/22/inte-som-forr/

http://naturbrukaren.wordpress.com/2012/06/20/en-vargaktivist-soker-trost/

http://naturbrukaren.wordpress.com/2012/09/05/mitt-liv-som-jakthund/

http://www.vargfakta.se/nyheter/wwf-norge-ger-ofullstandig-bild-av-varg-lettland/