Skolans buse

Jag hade en gång i tiden, närmare bestämt 1952, titlarna skolans buse och skolans sämsta välskrivare i Långsjöby folkskola. Den första titeln ganska kortvarigt och den andra titeln var nog mer en känsla hos mig än ett naturvetenskapligt faktum. I min hjärna skapade jag mycket vackra bokstäver men mina fingrar lydde inte. Mina fingrar lyder mig nämligen inte och har haft en tendens att vara där de inte borde vara. I dag sägs det att skolbarnen inte kan läsa skrivstil och då spelar mitt lyte ingen roll. Jag var alltså före min tid!

Vid Långsjöbys skola fanns en lång flaggstång, kanske från Långsjöbys längsta gran och i dess topp en mycket vacker stor flaggstångsknopp. Av glas visade det sig! Sådant material i en flaggstångsknopp borde vara förbjudet på en skola. När ingen lärare stod i lärarrummets fönster var flaggstångsknoppen det givna målet för pojkarnas stenkastning och knoppen hade klarat sig från 1945 till 1952. Då hände det! Jag fick in en femetta med en rejäl sten och flaggstångsknoppens delar regnade ned så gärningsmannen och publiken fick springa för livet. Den naturliga frågan som jag naturligtvis inte tänkt på inställde sig ”VAD GÖR JAG NU”? Tjejerna sprang vid dylika händelser i raketfart till lärarrummet och berättade förstås, ”det var Håkan som gjorde det”! Ingen idé att neka alltså. När jag kom hem var det bara att berätta för föräldrarna. Familjeekonomin i fara, vad kostar det att placera en ny knopp på flaggstången?

Skoldomstolen dömde mig till 3 timmars välskrivning en lördag eftermiddag. Under övervakning av lärare fick jag skriva ”jag får inte kasta sten” i 3 timmar, sida upp och sida ned. Skrivhäftet var linjerat för välskrivning minns jag. Jag vet inte var detta skrivhäfte finns idag, kanske kommunen har det i sitt arkiv över dömda elever?

På kuppen blev jag en berömdhet och idol bland byns pojkar. Håkan? Ja det var ju han som prickade flaggstångsknoppen på skolan!