Oavsett eventuellt regeringsbyte i höst har alliansregeringen satt bestående avtryck. Från ett bidrags- och utslagningssamhälle är det nu försörjning genom eget arbete som gäller. Inte försörjning genom andras arbete. När alla möjligheter är uttömda att försörja sig på eget arbete måste det dock finnas ett skyddsnät. Solidaritet är viktig för sammanhållningen i ett samhälle.

Under gångna årtionden har det varit möjligt att sätta i system att hålla sig från försörjning genom eget arbete. När skogsbruk och jordbruk mekaniserades försvann jobb i glesbygd i rasande takt och flyttlassen gick söderut.  Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att hålla sig kvar. ”Vi flytt int” blev en accepterad slogan. Många myglade sig kvar och försörjde sig på andras arbete och det var inte alltid bra för den egna hälsan heller. Numera är det inte så vanligt att stanna kvar i fattigdom som någon upphöjd princip. Människorna flyttar helt frivilligt från något sämre till något bättre och det är då oftast fråga om flyttlass från glesbygd till stad. Visst finns det fortfarande dem som hävdar att försörjning genom andras arbete är moraliskt högtstående eftersom man inte deltar i det ”miljöförstörande moderna samhället”. Man glömmer då fullständigt att vår välfärd bygger på flitigt arbetande  lastbilschaufförer, vårdpersonal, hemtjänst, kontorister, lärare, bussförare, maskinförare, industriarbetare, jordbrukare, butikspersonal, ja listan kan göras hur lång som helst. Den välfärden räcker även till dem som sätter sig på sin bak och som en principsak vägrar arbeta 40 tim per vecka.

Vad jag förstår kommer även en eventuell rödgrön regering att hålla fast vid någon form av arbetslinje även om ropen på nya och högre bidrag skallar från vänster. Klarar en rödgrön regering inte att motverka återinförandet av  högskatte- och bidragssamhället lär regeringsperioden stanna vid en mandatperiod.