Jag har i tidigare blogg beskrivit nackdelarna med långsittande politiska makthavare med utgångspunkt i Åke Ortmarks bok "Ja-sägarna". Den boken är så värdefull att jag inte hittar en enda på www.svaf.se! Alla behåller sina exemplar.  I ett antal kommuner och landsting finns och har funnits kommunalråd och landstingsråd som suttit mer än 3 valperioder som styrelsens ordförande. I en del fall sitter de tills de nästan ramlar av pinn. I Umeå har enligt uppgift Lennart Holmlund hittills suttit som kommunstyrelsens ordförande i 19 år.

Enligt Ortmark börjar långsittandet vara till skada redan efter 8 år. Efter 8 år börjar ett antal nickedockor och ja-sägare flockas runt makthavaren och de som vågar ifrågasätta saker och ting sparkas nedåt utåt. Följden blir att det inte finns lämpliga kandidater till hands när långsittaren äntligen förstår att lämna, alternativt avsätts under buller och bång. Exempel på hög nivå är Margaret Thatcher och i Sverige har jag erfarit neslig sorti för åtminstone några kommunalråd-landstingsråd  som blivit en belastning för  sin kommun – och sig själva. Jag har också bevittnat famlandet efter bra ersättare vilket varit till skada för aktuella partier och kommuner i åratal.

Det som fick mig att återigen aktualisera denna fråga är kommunalrådet Lennart Holmlunds smaklösa utfall mot en medborgare i Umeå som i årtionden engagerat sig i utvecklingen av dagis-förskoleverksamhet och i badhus-simhallsfrågan. Mycket dessutom på ideell basis långt ifrån kommunalrådets löneläge. Den engagerade och samhällsnyttige medborgarens namn är som de flesta insett Urban Bengtsson. Kommunerna försöker bredda demokratin med bl a införandet av medborgarförslag i stället för att tysta medborgarna. Lennart Holmlunds utfall mot en av sina medborgare är obildat och inte värdigt ett kommunalråd. Skamligt är ordet! Ska Holmlund själv eller socialdemokraterna i Umeå be om ursäkt?