Jag har tittat på filmen ”Stalins död” i SVT. En komedi annonserades filmen som och det stämmer nog. Vad som hände i verkligheten stämmer också i huvudsak och det var sannerligen ingen komedi, snarare tragikomiskt. Har läst böcker om händelsen och Stalin fick ligga död ganska länge på golvet innan någon vågade röra honom. Man fruktade väl för sina liv om man agerade fel på något sätt enligt kutymen i Kreml så reaktionen är mycket förståelig. Filmen rekommenderar jag och det är väl bara de mest troende kommunisterna som kan ta anstöt av spektaklet.

Jag har beskrivit det förr hur jag, en trettonårig grabb, reagerade på nyheten om Stalins död 1953. Min familj prenumererade på DN så jag var mycket uppdaterad på världshändelserna och grymheterna och skenrättegångarna i Sovjetunionen. Jag bjöd mina jämnåriga kamrater i Långsjöby på saftkalas med mammas goda bullar och kakor för att fira Stalins död. Vi tyckte att världen gick en ljusnande framtid till mötes när mördaren och slaktaren i Kreml var borta. Sedan tog ”Kalla kriget” vid och det dröjde ytterligare nästan 40 år innan folken i Sovjetunionen och Östeuropa befriade sig från regimer som satsade allt på krigsleksaker och visade oförmåga att tillgodose människornas basala behov av konsumtionsvaror och boende och framförallt befriade sig från ofrihet och förtryck. Maktkampen i Kreml efter Stalins död följde manualen i kommunistiska stater och den ende som fick plikta med sitt liv var monstret Berija, chefen för säkerhetstjänst, Gulag mm.

Jag har många gånger tänkt på den 13-årige gossen i Långsjöby som firade en diktators död. Jag måste ha varit ovanligt medveten om sakernas tillstånd i omvärlden.