Specialsjukvården i Sverige styrs genom ett nästan hundraprocentigt planekonomiskt system. Samhället via landstingen bestämmer över resurserna som tilldelas de olika specialiteterna utifrån erfarenhetssiffror och diverse opinioner. Erfarenhetsmässigt skapar planekonomi köer och missnöjda medborgare. I gamla Sovjetunionen var det i princip brist på allt i varierande grad med undantag för stridsvagnar och stridsflygplan.

Bilreparationer och service fungerar i moderna länder enligt marknadsekonomiska principer och man behöver inte i tidningarna läsa om medborgare som klagar över abnorma väntetider på uppåt ett år. Inte heller förekommer klagomål över dyra reparationer i medierna. Folk slantar upp tiotusentals kronor för reparationer utan att blinka.

Vad skulle man säga om följande ”löften” för väntetider för bilreparationer? Byte av växellåda inom 3 månader. Byte av kamaxel inom 3 månader. Renovering av ABS-bromsar inom 3 månader. Och vad skulle folk säga om det vore vanligt att dessa 3 månader ofta överskreds kraftigt? Vänta 1 år för reparation av ABS-bromsarna?

Det har ju i demokratisk ordning bestämts att specialsjukvården ska vara planekonomiskt styrd till 100 %. Man ska inte kunna köpa sig snabbare cancerbehandling eller höftledsoperation. När nu haveriet är fullständigt inom den offentliga vården vad avser väntetider borde det vara läge att fundera över ett visst mått av kundstyrning. Dö i onödan av jämlikhetsskäl känns som lite galet. Om man av olika anledningar inte vill finna sig i att vänta i ett år på en operation borde det vara möjligt att köpa  en snabbare behandling. Enligt min mening skulle ”orättvisan” vägas upp genom att större resurser läggs på specialsjukvård totalt sett och därigenom de idag förfärliga köerna sakta men säkert implodera över hela linjen.

Annars är det bara en sak som är helt säker. Oacceptabla väntetider kommer alltid att finnas för en stor del av de operativa ingreppen! Det är själva grundbulten i planekonomiska system.