Etikett: Byskolor

Glesbygden blir glesare

Av , , 1 kommentar 5

Stoppa befolkningsminskningen! Hela Sverige ska leva. Rädda byskolorna. Det är några av de utrop som ständigt återkommer när befolkningssiffror publiceras eller skolnedläggning hotar. Under 1950-60-talen mer eller mindre tvingades arbetsföra att flytta till jobben söderut. I dag har vi en annan situation. Arbetsföra människor flyttar helt frivilligt till större expansiva städer. För Västerbottens del till  Umeå och kanske vidare till Stockholm och andra större städer söderut. ”Vi flytt int” hörs numera sällan i glesbygd.

Det finns ett generellt bekymmer för glesbygdskommuner och det är kompetensförsörjning. Det blir allt svårare att rekrytera till kvalificerade befattningar i både kommun och näringsliv. Inte minst ordna jobb till medföljande make/maka spelar roll. Inom äldreomsorg finns stora rekryteringsproblem på undersköterskesidan. Flyktingarna kan vara en del av lösningen men även flyktingar föredrar större städer. Varför skulle de vara annorlunda?

I internetåldern blir avlägsna platser alltmer hemmaplan. Kulturlivet, universitet och högskolor, utvecklingsmöjligheterna i större städer lockar den moderna människan och inflyttning till stora befolkningscentra är trend i hela världen och inget unikt för Sverige. Frågan är då om denna utveckling kan stoppas och om den överhuvudtaget ska stoppas. Det är bara att fundera över med vilka medel utvecklingen ska stoppas. Tvångsförflyttning av människor? Statlig lön för att vara kvar i glesbygd och t ex syssla med jakt och fiske och snöskottning? Ska Sverige klara sig i den globala konkurrensen är det nog synnerligen galet att med sådana medel behålla befolkningen intakt på varje kvadratkilometer av Sveriges yta. Vårt välstånd grundar sig på att vi har ett framgångsrikt näringsliv som kan dra till sig välutbildat folk. Detta näringsliv finns oftast i större befolkningscentra. Jag har på ålderns höst träffat många norrlänningar söderut som är ”mitt i livet” och frågat om de inte har lust att flytta tillbaka till hembygden. Nästan samtliga har svarat ungefär så här, ”aldrig i livet”! Som pensionär möjligen, men bara möjligen. Trots att de kan sälja villan i storstad och  köpa upp tiotalet villor i tätorter i  Norrlands inland.

Nedläggning av byskolor är ett annat kapitel. I glesbygdernas byar har barnantalet minskat kontinuerligt sedan 1950-talet. I min hemby var vi 13 elever i min klass. Nu finns det väl knappt 13 elever förskoleklass  upp till och med åk 6. Skolan är också följdriktigt nedlagd. Det finns ett antal problem med små grundskolor förskoleklass – åk 6 i byar.

1. Pedagogiska och verksamhetsmässiga. Eleverna ska lära sig samarbeta med sina klasskamrater och det blir ju svårt om man ingen klasskamrat har eller om klasskamraten råkar vara skolans värsting. Det är också svårt att förse skolan med de lärarkompetenser som behövs i udda ämnen.

2. Lärarrekryteringen blir allt svårare. Utbildade lärare söker sig främst till skolor i tätorter och städer.

3. Det är dyrt att driva små byskolor. Bl a lärartätheten blir stor.

Det enda som skulle kunna rädda nedläggningshotade skolor är massiv invandring av familjer med barn. Räddningen blir dock kortvarig eftersom barnen vandrar uppåt i åldrarna och plötsligt fattas elevunderlag ändå. Genomsnittliga antalet barn per kvinna i Sverige är nu under 2. För att hålla en skola på säg 40 elever med barn i skolåldern kontinuerligt är det enkel matematik att räkna ut hur många fertila par som varaktigt måste befolka byn ifråga. Här kan man tala om massinvandring!  Och med vad ska alla dessa föräldrar jobba?

Jag säger bara: Mission impossible! Önskedrömmar!

Min slutsats är att utvecklingen inte går att stoppa. Möjligen försena till stora kostnader för samhället, d v s oss alla. Vi kanske ska koncentrera oss på att göra det attraktivt att bo i glesbygd vi som bor i glesbygd. Det kan berika våra egna liv i högre grad än att sitta och klaga över att staten medvetet skulle syssla med att plåga och utarma oss. Glesbygdskommunerna kommer att behöva mera skatteutjämningsbidrag i framtiden för att kunna hålla en anständig kommunal service. Där har våra politiker en utmaning.

Mitt perspektiv för denna blogg är byar i södra Lappland. Inte byar 10 km utanför större städer som Umeå.

 

Politik i Storuman

Av , , 2 kommentarer 12

En snabbtitt i de olika partiernas program ger inte mycket information om hur kommande 4 år kommer att bli. Samma rundhänta löften som tidigare. Här ska satsas på byskolor, äldreomsorg, glesbygdsmedicin, elever med särskilda behov etc etc. Samtidigt! Inte ett ord om hur alla önskningar till jultomten skall finansieras. I rikspolitiken heter det numera att alla reformer skall finansieras ”krona för krona” men i Storuman inte ett knyst om hur finansieringen skall ske. En bekant till mig säger alltid när de ljusblå löftena basuneras ut till väljarna, ”men vem skall betala?”

Byskolorna skall tydligen vara kvar till den siste eleven sitter och grupparbetar med sig själv i skolbänken. Vi får till och med höra att byskolorna skall vara kvar för att hindra byarnas avfolkning. Barnen omvandlas alltså till lokaliseringspolitiska pusselbitar i stället för att vara dem som är i centrum för lärdom och framsteg. Skolan är inte till för att utveckla byar utan för att utveckla elever! Svårt att fatta? Vilka skall betala för att politiker saknar förmåga att prioritera? I fallet med byskolorna, dit även Stensele räknas, finns den solklara målkonflikten mellan dyr skolstruktur och pedagogiskt stöd för elever med särskilda behov. Längre bort har vi målkonflikten mellan skola och omsorg om sjuka och äldre. Elevantalet minskar och antalet äldre-äldre ökar men det har inte påverkat budgeten de senaste åren och detta oskick fortsätter. Fullmäktige beslöt på 1980-talet att gränsen för byskolor 1-6 skall vara 20 elever. Under 20 elever skall skolan läggas ned. Och detta inte bara för att spara pengar utan för elevernas eget bästa. En klass med endast 2-3 elever är alldeles för liten och gränsen för byskolor 20 elever är redan pedagogiskt och verksamhetsmässigt passé. Utvecklingen har sprungit ifrån denna gamla gräns i Storuman. Alternativ till nedläggning kan också vara samverkan med närliggande kommun men se det går ju inte! Har man världshorisonten vid kommungränsen är det mycket som inte går. Och varför samordnas inte skolorna i Stensele och Storuman? Är Stensele på en annan planet? Här finns stora summor att spara som kan användas till klokare saker!

De politiker som inte klarar att göra de svåra avvägningarna mellan olika behov  utan lovar guld och gröna skogar åt alla som råkar stå framför näsan  har hamnat på fel plats. Vi får alltså inte inför valet veta hur finansieringen av EXTRA ALLT i julaftonskatalogen skall ske. Krona för krona är ett okänt begrepp i Storuman.  Vissa partier har inte en rad om hur personalförsörjningen till de kommande årens äldreomsorg skall klaras.  De senaste åren har personalen på äldreboendena fått sämre scheman genom delade turer och dessutom florerar deltidstjänster i stor omfattning. Dessutom stressas personalen genom underbemanning. Storuman har den lägsta bemanningen på äldreboendena inom 10-kommungruppen i Västerbotten. Omsorgsbudgeten inför 2015 skall enligt uppgift räknas upp med 1,5 %. Om löneutvecklingen blir 2,5 % inom omsorgsverksamhet  säger en enkel uträkning att 3 tjänster måste bort.

Hur klokt är det att skapa arbetsmarknadens uslaste arbetsscheman och anställningsförhållanden för kvinnorna inom vård och omsorg, därtill med usla löner, när rekryteringsläget är kritiskt? Centern som annonserar för 10 000-tals kronor i Storumanbladet kanske kan sätta in en annons och förklara hur de ska lösa det problemet med ännu lägre personalbudget än den omsorgen redan har. Gärna  finansiering ”krona för krona”.

De 5 miljoner kommunen fick från staten för några år sedan för att rädda sysselsättningen inom kärnverksamheterna skola-omsorg använde kommunen till att täcka förlusterna för kommunalt flyg i Gunnarn. De politiker som tyckte det var rätt prioritering är i stor utsträckning samma politiker som nu annonserar stort och begär förtroende från väljarna. De nya politiker som finns på valbar plats på listorna, vågar de tänka själva eller kommer det gamla gubbiga grabbgänget att styra i bakgrunden?

Ja hur ska man rösta? S och C lägger numera upp bollen för varandra i fullmäktige. M hade en ung, klok, självständigt tänkande fullmäktigeledamot från Tärna, Levinsson,  men var är han? FP har senaste valperioden dominerats av politiska amatörer men har nya lovande namn på fullmäktigelistan. Vågar dessa nya ställa frågor om finansiering och prioriteringar som måste göras? Lova guld och gröna skogar kan överlåtas till en slumpgenerator. KD har haft sin tunga period med bortslösade miljoner. Finns några nya där som vågar tänka självständigt? V har i många frågor haft sunda åsikter och röstat emot det slöseri som jag beskrivit i föregående blogg. Kommunlistan har varit frifräsare och många gånger sagt ”stopp och belägg” när ”cirkusgänget” i alliansen hittat på kostnadskrävande saker långt utanför det kommunala uppdraget. T ex påfundet att bygga butikslokaler åt en stor butikskedja och därmed bl a utsätta skattebetalarna för risken att förlora ca 15 miljoner inom en snar framtid.

Ska barnen rädda byns butik?

Av , , Bli först att kommentera 3

Skolan är till för barnen. Inte för byns butik. Inte för föräldrarna. Inte för byns bensinmack. Inte för klåfingriga politiker.  Inte för ”allt ska vara som förr” människor, vilka det finns gott om. Nordmaling är det senaste exemplet på en skoldiskussion som förs i falsett. Jag har skrivit det förr och skriver det igen. Har man en dyr skolstruktur slår det mot resurserna i övrigt, t ex stödresurser för barn med särskilda behov eftersom skolan inte har några sedelpressar. Flertalet föräldrar har barn som inte har särskilda behov. Föräldrar som har barn med särskilda behov får väldigt svårt att hävda sina barns rätt mot en hysterisk majoritet föräldrar som hävdar att de för allas talan. Ja vem vågar ha en annan åsikt i berörda byar?  Dyr skolstruktur med små byskolor slår mot de svaga eleverna men även mot elevernas valmöjligheter.

Specialresurser som behövs för elevernas val och för elever med särskilda behov får ofta tillbringa en betydande del av sin arbetstid med att köra bil till byskolorna. Skolan är till för att ge barnen bästa möjliga start i livet. Samarbetsförmåga är viktigt vilket kräver att man har åtminstone några klasskamrater att samarbeta med. Barnen bör ges möjligheter att pröva sina vingar och inte låsas fast i en glesbygd som lagbundet blir allt glesare oavsett vad man kan ha för uppfattning om det. Elevernas gymnasieval är inte någon munter läsning för glesbygdens bevarare.

Var barnen bor avgörs av barnens föräldrar. Väljer föräldrarna att bosätta sig i en glesbygdsby får det konsekvenser för både vuxna och barn. Det kan vara en god idé att försöka göra en prognos för hur byn ser ut om 15-20 år. Vad finns kvar då av skola, mack, butilk, ishockeyrink och annat.

Eleverna är inte något medel för att förverkliga vuxnas visioner om ”levande glesbygd”. Kommunens skola är medel för att förverkliga elevernas drömmar, visioner och möjligheter i framtidens samhälle.

I detta inlägg har jag inte berört avståndsproblematiken eller det förhållande att det är stor skillnad på byar som är ”förstäder” till större städer och byar som ligger 5 mil från ett kommuncentrum med 1500 invånare.

Nytt folkomröstningsspektakel

Av , , Bli först att kommentera 3

 Invånarna i Årjängs kommun har folkomröstat om 2 st byskolor ska läggas ned. Fullmäktige hade innan folkomröstningen beslutat lägga ned ifrågavarande byskolor pga för få elever och därmed stora kostnader per elev. Nu blev det folkomröstning och resultatet är enligt media att 59 % av antalet röstande ( 4000) vill att skolorna ska drivas vidare. Hur ska då detta resultat tolkas?

Antalet röstberättigade var 8900 och valdeltagandet alltså 45%. Av de röstberättigade röstade 26,5 % för att bevara byskolorna. I en folkomröstning av det här slaget kan man säkerligen anta att de som ville ha kvar byskolorna gick man ur huse till valurnorna. Röstskolket var däremot säkert stort hos dem som inte kände sig berörda av valfrågan.

Det problematiska med sådana här folkomröstningar är att de som röstar, i detta fall en fjärdedel av alla röstberättigade, slipper ordna upp följderna av beslutet. T ex mindre pengar till åldringsvård, mindre stöd till elever med särskilda behov mm mm.

Det är naturligtvis vällovligt att försöka förbättra demokratin men detta med folkomröstningar är kontraproduktivt. Ett snedsprång. Folkomröstningar kostar dessutom stora pengar som kunde användas till förbättrad kommunal- och landstingsverksamhet i stället.

Rädda byskolor?

Av , , 2 kommentarer 2

 Detta är ett hett ämne som exploderar i media allt oftare. Orsakerna till skolnedläggningar är flera.

1. Utvecklingen inom skolan med bl a större valmöjligheter och läsning av språk allt tidigare gör det svårt att skaffa behöriga lärare till glesbygdsskolor och dessutom dyrt.

2. Ekonomin. Det är väldigt dyrt att ha undervisning i små klasser.

3. Social träning. Större vikt läggs numera vid social träning och samarbete. Svårt om man är ensam elev i klassen eller har ett litet fåtal klasskamrater.

4. Glesbygdens pågående avfolkning. Avfolkningen fortskrider lagbundet. Under 1950-60-talen tvingades folk flytta. Nu flyttar folk helt frivilligt till en tillvaro man finner bättre än att stanna kvar. 

Uttunningen av glesbygden är så snabb att föräldrar som slår sig ned i en by när barnen är små plötsligt finner att underlaget för byskolan minskar i så snabb takt att tankar på skolnedläggning börjar diskuteras i kommunen. Av och till diskuteras distansundervisning som ett sätt att "rädda byskolor". För vuxna kan distansundervisning fungera alldeles utmärkt. Lapplandsvux är ett exempel på hur distansundervisning kan bedrivas för elever som inte kan åka dagligen till en skola i centralorten. För grundskola och gymnasium måste ovillkorligen distanslärarna kompletteras med pedagogiskt kunnig personal på ort och ställe. För att klara detta behövs utbildning i distanslärande. Den som tror att distansundervisning i grund- och gymnasieskola är en sparmöjlighet tror fel – vet inte vad hen talar om. Men det är fullt möjligt att studera på distans till rimlig kostnad! Många glesbygdsskolor måste ändå läggas ned. Jag är inte mannen att ange något riktmärke men en gräns vid 35-40 elever  klass 1 – 6 är rimlig i dag.

Man ska ha klart för sig att om penningpungen för skolan är X antal kronor så innebär satsning på flera små byskolor mindre pengar till stöd för elever med särskilda behov. Skolstrukturen ska också vägas mot kommunens övriga åtaganden, äldreomsorg, familjeomsorg, underhåll etc etc. Politik är att prioritera och störst hänsyn kan inte alltid tas till den som skriker högst. Våra gamla på äldre- och demensboenden hör inte till dem som travar gata upp och gata ned i demonstrationståg för att ta ett enkelt och begripligt exempel.

Andra aspekter på detta ämne kan vara definitionen på byskola. Det är en enorm skillnad på problemställningen i t ex Slussfors och Tavelsjö. Slussfors är en glesbygdsby som ligger 6-7 mil från Storuman och kännetecknas av kontinuerlig elevminskning och folkminskning. Tavelsjö kan sägas vara förort till storstad.

Jag hänvisar till länken nedan och till erfarenheterna i Norge av verklig distansundervisning. Det finns exempel på skolor där större delen av eleverna kommer från en familj.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/byskolor-kan-raddas-med-fjarrlarare