Det vanliga är ju att segrarna skriver historien men ett undantag finns, Spanska inbördeskriget, som pågick 1936 – 1939. Här har historien skrivits av "förlorarna" eftersom segraren hette Franco och knappast var intresserad av historieskrivning och om han varit det hade ingen i den demokratiska världen brytt sig om den. Franco var en blodbesudlad general och krigare som hör till historiens värsta massmördare. Till de få vänner Franco hade utomlands hörde Hitler och Mussolini. Efter att Hitler träffat Franco för förhandlingar var de inte kompisar längre. Enlig historien tyckte Hitler bättre om tandvärk än att förhandla med Franco. 

Den förlorande sidan bestod av ett flertal partier som  försvarade den unga demokratiska republiken. Många av världens berömda författare reste till Spanien för att stödja republiken och många tusentals frivilliga åkte till Spanien för att försvara demokratin med vapen i hand, även några hundratal från Sverige. Så småningom polariserades konflikten alltmer och på republikens sida kom kommunisterna, påhejade av Komintern och Moskva, att tillskansa sig allt större makt. Inom republiken pågick allt allvarligare fraktionsstrider mellan den kommunistledda vänstern och anarkisterna från framförallt Katalonien med Barcelona som centrum. Kommunister och anarkister har ju alltid varit som hund och katt. De kan inte vistas i samma rum utan att flyga på varann.

Vid slutet av kriget var den övervägande delen av de högre militära cheferna i republiken kommunister. I förbanden ända ned till låg nivå fanns enligt kommunistisk sed politiska kommisarier som styrde och ställde även i militära frågor. Som t ex beslut om arkebusering av feltänkande. I frivilligkompanierna arkebuserades utlänningar som i pressat läge sprang bakåt eller tog ledigt enligt det kontrakt de undertecknat. Ett stort antal frivilliga som åkt till Spanien för att försvara demokratin dödades inte i strid utan av sina chefer vilket jag inte vetat förrän jag läste Antony Beevors bok om Spanska Inbördeskriget.

Beevors och många andra historikers slutsats är att om inte Franco vunnit och gripit makten hade kommunisterna gripit makten och slutresultatet hade blivit en förtryckarregim i klass med Francos. Francos regim mördade hundratusentals meningsmotståndare och detsamma hade säkert hänt om kommunisterna gripit makten. Inbördeskriget var samtida med Stalins utrensningar i Sovjet.

De flesta frivilliga som deltog i inbördeskriget på den republikanska sidan hade nog knappast tänkt sig en stalinistisk förtryckarstat som slutresultat av sin kamp med det egna livet som insats.