Etikett: glesbygden

Glesbygden blir glesare

Av , , 1 kommentar 5

Stoppa befolkningsminskningen! Hela Sverige ska leva. Rädda byskolorna. Det är några av de utrop som ständigt återkommer när befolkningssiffror publiceras eller skolnedläggning hotar. Under 1950-60-talen mer eller mindre tvingades arbetsföra att flytta till jobben söderut. I dag har vi en annan situation. Arbetsföra människor flyttar helt frivilligt till större expansiva städer. För Västerbottens del till  Umeå och kanske vidare till Stockholm och andra större städer söderut. ”Vi flytt int” hörs numera sällan i glesbygd.

Det finns ett generellt bekymmer för glesbygdskommuner och det är kompetensförsörjning. Det blir allt svårare att rekrytera till kvalificerade befattningar i både kommun och näringsliv. Inte minst ordna jobb till medföljande make/maka spelar roll. Inom äldreomsorg finns stora rekryteringsproblem på undersköterskesidan. Flyktingarna kan vara en del av lösningen men även flyktingar föredrar större städer. Varför skulle de vara annorlunda?

I internetåldern blir avlägsna platser alltmer hemmaplan. Kulturlivet, universitet och högskolor, utvecklingsmöjligheterna i större städer lockar den moderna människan och inflyttning till stora befolkningscentra är trend i hela världen och inget unikt för Sverige. Frågan är då om denna utveckling kan stoppas och om den överhuvudtaget ska stoppas. Det är bara att fundera över med vilka medel utvecklingen ska stoppas. Tvångsförflyttning av människor? Statlig lön för att vara kvar i glesbygd och t ex syssla med jakt och fiske och snöskottning? Ska Sverige klara sig i den globala konkurrensen är det nog synnerligen galet att med sådana medel behålla befolkningen intakt på varje kvadratkilometer av Sveriges yta. Vårt välstånd grundar sig på att vi har ett framgångsrikt näringsliv som kan dra till sig välutbildat folk. Detta näringsliv finns oftast i större befolkningscentra. Jag har på ålderns höst träffat många norrlänningar söderut som är ”mitt i livet” och frågat om de inte har lust att flytta tillbaka till hembygden. Nästan samtliga har svarat ungefär så här, ”aldrig i livet”! Som pensionär möjligen, men bara möjligen. Trots att de kan sälja villan i storstad och  köpa upp tiotalet villor i tätorter i  Norrlands inland.

Nedläggning av byskolor är ett annat kapitel. I glesbygdernas byar har barnantalet minskat kontinuerligt sedan 1950-talet. I min hemby var vi 13 elever i min klass. Nu finns det väl knappt 13 elever förskoleklass  upp till och med åk 6. Skolan är också följdriktigt nedlagd. Det finns ett antal problem med små grundskolor förskoleklass – åk 6 i byar.

1. Pedagogiska och verksamhetsmässiga. Eleverna ska lära sig samarbeta med sina klasskamrater och det blir ju svårt om man ingen klasskamrat har eller om klasskamraten råkar vara skolans värsting. Det är också svårt att förse skolan med de lärarkompetenser som behövs i udda ämnen.

2. Lärarrekryteringen blir allt svårare. Utbildade lärare söker sig främst till skolor i tätorter och städer.

3. Det är dyrt att driva små byskolor. Bl a lärartätheten blir stor.

Det enda som skulle kunna rädda nedläggningshotade skolor är massiv invandring av familjer med barn. Räddningen blir dock kortvarig eftersom barnen vandrar uppåt i åldrarna och plötsligt fattas elevunderlag ändå. Genomsnittliga antalet barn per kvinna i Sverige är nu under 2. För att hålla en skola på säg 40 elever med barn i skolåldern kontinuerligt är det enkel matematik att räkna ut hur många fertila par som varaktigt måste befolka byn ifråga. Här kan man tala om massinvandring!  Och med vad ska alla dessa föräldrar jobba?

Jag säger bara: Mission impossible! Önskedrömmar!

Min slutsats är att utvecklingen inte går att stoppa. Möjligen försena till stora kostnader för samhället, d v s oss alla. Vi kanske ska koncentrera oss på att göra det attraktivt att bo i glesbygd vi som bor i glesbygd. Det kan berika våra egna liv i högre grad än att sitta och klaga över att staten medvetet skulle syssla med att plåga och utarma oss. Glesbygdskommunerna kommer att behöva mera skatteutjämningsbidrag i framtiden för att kunna hålla en anständig kommunal service. Där har våra politiker en utmaning.

Mitt perspektiv för denna blogg är byar i södra Lappland. Inte byar 10 km utanför större städer som Umeå.

 

Bra att Umeå växer.

Av , , Bli först att kommentera 3

Efter en tid med mer och mindre hurtfriska uttalanden om glesbygdens ljusa framtid är det en lisa för själen att läsa Lars Westins syn på förhållandet stad contra landsbygd i dagens VK. Det är en synnerligen improduktiv sysselsättning att satsa samhällets resurser på att bibehålla exakt samma folkmängd på varje kvadratkilometersruta i detta land. Hade det varit svensk politik sedan 1950-talet hade vi levat i ett u-land idag sett till genomsnittsinkomst per invånare. Umeå är stort i Västerbotten men i ett internationellt perspektiv för litet för att dra till sig högutbildat och innovativt folk och innovativa företag. Tack vare universitetet går det ändå ganska bra och det ska vi alla västerbottningar vara evigt tacksamma för. Umeå är motorn för ett blomstrande Västerbotten. Precis som professor Westin säger gäller det för oss i glesbygden att göra våra kommuner attraktiva genom att erbjuda miljöer som attraherar moderna människor.

Det finns i Storuman tecken på att attraktiv miljö blir viktigt i den framtida kommunala strategin.  Vindkraft och gruvor ger jobb men känns ganska stendöda som magneter för moderna kvinnor. Vindkraften har den fördelen att de flesta som får stadigvarande jobb är skrivna i kommunen. Den eventuella gruvan i Rönnbäcken kommer däremot inte att vara den invånarhöjare som vi inbillar oss. Historien visar att de flesta blir inpendlare som betalar skatt i annan kommun. Bygga lägenheter och bostäder är fråga om investeringar som skall vara i minst 40 år och det finns väl knappast den livstiden på den tilltänkta nickelgruvan. Vi riskerar att få barack- och husvagnssamhällen. Jag är inte emot gruvetablering om man kan klara miljökraven men inser samtidigt att den tilltänkta gruvan inte kommer att vara till någon fördel för kommuninvånaren i gemen. Snarare en påfrestning. Ett brukssamhälle med sina speciella kännetecken mitt i turistparadiset känns inte som någon turistmagnet. Historien visar att när typiska brukssamhällen förlorar det stora företaget står man där med en arbetskraft som inte är anpassad till ett kunskapssamhälles arbetsmarknad. Man säger kanske som en nybliven arbetslös sa för ett par årtionden sedan när företaget konkursade och skola och Arbetsförmedling erbjöd omskolning: ”Aldrig att jag sätt mä på en skolbänk na mer”!

http://www.vk.se/1065052/vasterbottens-landsbygd-behover-starka-vaxande-stader

http://www.expressen.se/ledare/malin-siwe/battre-att-flytta-for-forsorjningen/

Stoppa avfolkningen?

Av , , 2 kommentarer 2

 Norrlandsförbundets ordförande kräver att regeringen stoppar avfolkningen av Norrlands glesbygder. Man kan ju börja med att fråga varför folk flyttar? Att folk dör vid hög ålder går ju inte att stoppa. Att allt färre kvinnor föder få barn går väl inte att stoppa. Kvinnor bestämmer själva numera. Tack och lov.

CERUM i Umeå vet en hel del om avfolkningens orsaker och det kan vara klokt att läsa deras skrifter och avhandlingar. Enligt föredrag jag lyssnat på flyttar de flesta numera av egen vilja till något de upplever som bättre. 

En åldrande befolkning och en upp- och nervänd befolkningspyramid ger stora  sjuk- och åldringsvårdskostnader för kommuner och landsting. Kommunerna kompenseras för detta genom skatteutjämningsbidrag från staten. Det är förmodligen bättre för landets ekonomi att fortsätta med tillräckliga bidrag till kommunernas kärnverksamhet i stället för att skyffla in pengar till konstgjorda arbetstillfällen som låser fast arbetskraft i improduktiv verksamhet i glesbygd.

Vi bör koncentrera oss på att ge alla människor möjligheter till personlig utveckling och sedan överlåta till individerna själva att bestämma var de vill arbeta och bo.

Förr, på 1950-60-talen, kunde vi "tvinga" folk att flytta söderut till industrierna när skogsarbetarnas skara blev mindre i rasande fart. Nu kan vi knappast tvinga folk att bo kvar i glesbygden. "Vi flytt int" är passé. 

Tillväxtvärket har kalas!

Av , , 2 kommentarer 4

Följande artikel i dagens Expressen visar även på andra problem med detta verk. Värket suger!

http://www.expressen.se/ledare/johannes-forssberg/johannes-forssberg-lyxliv-i-byrakratin/

Ända sedan 1960-talet har staten på olika sätt försökt åstadkomma tillväxt över hela landet. Resultatet är inte lysande. Glesbygden har avfolkats med obönhörlig hastighet trots alla försök att med konstgjord andning stoppa utvecklingen. I början av utvandringen från glesbygd for folk mot sin vilja, numera tycks det som om ungdomen reser iväg med ett glatt leende. Man reser inte från något utan till något. Till områden med utvecklingsmöjligheter, massor av människor och ett rikt kulturliv. Varför? Fråga dem som sticker!

I början av regionalstödsperioden utnyttjades stödet av lycksökare som kom i flotta bilar, kostym och slickat hår och bjöd lokala politiker flott på restaurang där luftslotten presenterades. Sedan kom de dragandes med en väl begagnad maskinpark och efter  ett fåtal år var det kaputt och så drog de vidare med statens regionalstöd i fickorna. Ett av de största luftslotten var att göra Vilhelmina till ett svenskt Silikon Valley på plastsidan. Ca 500  miljoner lär ha pumpats in i plastens Mecka Vilhelmina. I dagens penningvärde någon miljard! Något blev ju kvar men knappast värt priset skattebetalarna fick betala.

I dag satsas ett par miljarder pliktskyldigast för att få små partier i alliansen som vill profilera sig att må bra. Dessa miljarder medverkar inte till den gruvboom och vindkraftsboom vi upplever. På så sätt har vi tur. Malmen och marken för vindkraft går inte att flytta söderut. Dessa naturresurser lever helt på egna meriter och nödvändigt kapital strömmar till utan det kalasande Tillväxtverkets hjälp.

Vi kan inte komma runt de fundamentala nackdelar vi har i det kunskapsbaserade näringslivet.

1. Vi är för glest befolkade. T o m ett centrum som Umeå är egentligen i minsta laget.

2. Studiebegåvade ungdomar drar till centra som Umeå, Stockholm, Uppsala, Göteborg o s v.

3. Vi lider brist på entreprenörer. Det är ofta de företagssamma som sticker. En del blir sedermera miljardärer i städer som Umeå.

4. Vi ligger långt från de stora marknaderna.

5. Vi lider brist på goda säkerheter för lån. Bankerna belånar överhuvudtaget inte fastigheter i glesbygd.

Med dessa obönhörliga nackdelar i åtanke är det kanske vi i glesbygd som borde få ta del av kalasen och lyxmiddagarna som Tillväxtverket ägnar sig åt! Som tröst!