Det borde inte vara svårt att förstå principerna bakom rätten att skörda frukterna på sin mark. Det är väl självklart att rätten att ta tillvara vetet och kornet från åkrarna tillfaller den som odlat  och äger eller arrenderar marken. Har man bifftjurar i sin ladugård är det också solklart vem som har rätten att slakta och äta.

När det gäller ett så stort djur som älgen blir det bara marginellt knepigare. Älgen livnär sig också på arealer där det finns mat, t ex unga tallar, sälg, vide mm. Älgen har också egenskapen att kunna tillryggalägga stora sträckor när den utsätts för störningar. Om vi tänker oss att en älg behöver ca 300 ha för att livnära sig och växa upp till en stor älg kan man ju fråga sig om det är OK att  skjuta den på en mark på 20 ha bara för att den råkar springa förbi där. Varför ska markägaren som "fött upp" älgen med sina småtallar  låta en markägare med 20 ha någonstans i närheten tillgodogöra sig älgen gratis och franco.

Vi har lämnat den tid när Åsa Nisse och Klabbarparn smög sig ut i sommarnatten och pangade ned en älg som vuxit sig stor och stark på annans mark. S k "Åsa-Nisse-jakt". Enligt de nya reglerna kan man fortfarande skjuta en älgkalv på mycket små marker. Det är en eftergift. De som jagat på små skiften har ju bara att göra det en stor majoritet markägare och jägare redan har gjort. Gå med i intilliggande större jaktlag. Kan man inte stå ut med jaktlag med fler än tre medlemmar av sociala skäl återstår bara att jaga älgkalv. Och det är minsann inte fy skam. En älgkalv kan ha slaktvikt uppåt 80 kg i september  och de kilona uppstår inte på 20 ha.