Utredningen av kommunaliseringens verkningar är klar. Pekar entydigt på att kommunaliseringen av lärarna var ett misslyckande från början till slut och att kommunaliseringen är en bidragande orsak till skolresultatens tillbakagång.  Mycket har hänt på resans gång vilket jag påvisat i tidigare inlägg i frågan.

Före kommunaliseringen var det vanliga att man tog en akademisk grundexamen och därefter gjorde 2 terminer på lärarhögskola för att lära sig pedagogik, didaktik mm (jag talar nu om lärare i teoretiska ämnen på högstadiet och gymnasiet). Praktikperioder ingick. Efter 1991 fick något ljushuvud för sig att ämnesstudier och pedagogiska studier skulle integreras vilket innebär att lärarstudenterna har egna ämneskurser skilda från övriga studerande på universiteten.Ganska snart kom rykten igång som talade om lägre krav på ämneskurserna för lärarstudenter. Lärarstudenterna läser inte heller ämneskurserna så att de får en akademisk grundexamen i en ämneskombination. Därmed försvåras möjligheterna att konkurrera om jobben på marknaden utanför skolan. Lärarna blir inlåsta i läraryrket. Kommer man in på lärarhögskola med synnerligen skrala gymnasiebetyg kan man inte upprätthålla kraven på studieresultat. Genomströmning är viktig för lärarhögskolornas finansiering.  Urusel finansiering från arbetsgivaren-kommunens sida av fortbildning i ämnesprofessionen gör också att attraktionskraften på den övriga arbetsmarknaden efter hand urholkas.

Det finns säkert en eller annan fördel att integrera ämnesstudier och pedagogik men den stora fördelen för arbetsgivaren är nog att ämneslärarna blir inlåsta i sitt läraryrke och då kan arbetsvillkor och löner kontinuerligt försämras utan att lärarna säger upp sig. Förr hade behöriga ämneslärare i grundskola och gymnasium  titeln adjunkt. Senare kom förändringen att ALLA som sysslade med någon form av undervisning skulle kallas lärare, enda undantaget var lektorerna som även framgent skulle ha kvar titeln lektor. En eftergift åt något på tidens altare vad det nu kunde vara. Ett Jantelagsundantag? Även lönenivelleringen inom skolan tog fart efter 1990  efter att ha existerat på lågfart före 1990. ”Mao-blusarna” från universiteten började blanda upp lärarkollegierna efter 1967 och de ville inte alls ha högre lön än vaktmästare och lokalvårdare vilket blev ett pikant inslag i lönekampen för facket. Strejka för högre lön var omoraliskt enligt Maos Lilla Röda.

Alla äldre  adjunkter fick ännu uruslare löneutveckling för att bereda löneutrymme till yngre lärare som annars inte skulle ha råd att betala på sina studielån. Äldre adjunkter kunde få lönepåslag på t ex 1 % när övriga arbetsmarknaden hade lönepåslag på 5 % och yngre lärare kanske 3 %. I dag har vi slutresultatet av ”reformerna”. Läraryrket är ett låglöneyrke från vaggan till graven, i synnerhet om man väger in amorteringarna på studielånen, vilket man skall göra. Läraryrket är numera ett lågstatusyrke för studenter med höga betyg. Skadeverkningarna av detta kommer att ta årtionden att bota.

Politiskt kommer kommunaliseringens del i skolans tillbakagång att bli intressant. Lärarna själva, allmänheten, föräldrarna anser enligt alla undersökningar att skolan bör förstatligas igen. Av partierna är det FP,V och SD som är bestämda i sin åsikt att skolan bör förstatligas. Eftersom väljarnas flertal är av samma åsikt finns det röster att tjäna på att lyssna på väljarna och ta till sig vad de tycker. Vad har vi annars politiker till? Det är obegripligt att de sargade Moderaterna inte tar chansen. Går S in för ett förstatligande av skolan och inte M är loppet definitivt kört för alliansen. Kaputt! Så här nära valet hinner inte något färdigt förslag arbetas fram men en AVSIKTSFÖRKLARING skulle räcka långt. Vilket av de negativa partierna hinner först?