Året var 1990 och Berlinmuren föll i rök och damm. Den ena var Vladimir Putin KGB-officer i Dresden och den andra var Åsa Linderborg blivande kulturchef på Aftonbladet. Åsa Linderborg grät enligt egen utsago floder. Huruvida Putin grät floder förtäljer inte historien men den dåvarande kommunisten upplevde enligt vad han sagt sitt livs värsta stund. Putin väntade att den hundratusentals man starka ryska armén i Östtyskland skulle få anfallsorder från Kreml men det var knäpptyst från det hållet. Gorbatjov hade insett det lönlösa i att skjuta ihjäl tiotusentals människor för att rädda kommunismen och bli älskad. Det blev ingen anfallsorder och Putins värld rasade samman, poff. Han blev knäckt.

Åsa Linderborg blev rikskändis för några år sedan när hon falskeligen anklagade en av våra mest framstående forskare i öststats- och rysslandshistoria, Martin Kragh, för att vara brittisk spion. Han utkommer förresten snart med en ny bok om rysk historia och Putin som finns på min inköpslista. Efter dom i Pressens Opinionsnämnd blev Åsa Linderborg avsatt som kulturchef på Aftonbladet och återkom efter en tids sårslickande som kulturskribent på samma tidning. Nu griper hon tag i pennan angående den svenska NATO-frågan som påverkas av det pågående brottsliga angreppet på Ukraina, mördandet av civila och förvandlandet av städer till grushögar. Utgångspunkten för hennes syn på NATO-medlemskap är ett tänkt scenario med utgångsgrupperade NATO-kärnvapen i Norrbotten. Hon tar alltså i nerifrån tårna så det knakar upp till knäna. Jag har inte läst hennes artikel i sin helhet för jag har ingen prenumeration men hennes slutsatser är förutsägbara. Nej till NATO dygnets alla timmar!

Jag tycker att dessa två personers upplevelser år 1990 är intressanta att fundera över idag!