Kommunal bryter sig ur LO:s samordning av löneförhandlingarna. Det är sannerligen på tiden! Under årtionden har lönegapet ökat inom LO mellan de typiskt manliga förbunden och de typiskt kvinnliga. Enligt de avtal som träffats under lång tid har t ex undersköterskor sett ut att få minst likvärdiga löneavtal men har ändå halkat efter lönemässigt. Hur har det kunnat hända?

Jag tror att det gått till på följande vis. De förbundsavtal som träffats ser rimliga ut och alla ser nöjda ut trots skrala lönepåslag. Varför är de typiskt manliga förbunden nöjda? Ja väldigt nöjda!

Jag har varit facklig förtroendevald i Lärarnas Riksförbund och senare även suttit på arbetsgivarsidan. För något tiotal år sedan hade lärarnas löner vandrat ner i källaren och rekryteringsproblem visade sig. Lärarhögskolorna hade svårt att fylla platserna och studenter med mycket skrala gymnasiebetyg antogs. Arbetsgivaren bestämde sig för ”krafttag” och lärarna skulle under en 5-årsperiod få totalt 10 % mer än andra grupper, alltså genomsnittligt 2 % per år. Jag förutsåg genast vad som skulle hända, att lärarna efter dessa 5 år skulle ha fortsatt att förlora jämfört de mansdominerade LO-förbunden. Jag fick rätt! Hur kunde detta ske? Jag frågade en LO-ombudsman hur deras löner kunde öka betydligt mer än de centrala avtalen år efter år. Han svarade att de centrala avtalen bara var spel för galleriet och att de verkliga avtalen förhandlades fram i ”det lokala varvet”. Det hade jag förstås anat länge men fick mina aningar bekräftade.

De kommunalt anställda har inget ”lokalt varv” som ger några pengar. Här räknas noggrant intill sista kronan och hundradels procenten. Det har resulterat i att utbildade undersköterskor med ansvarsfulla och fysiskt tunga arbetsuppgifter har en skamligt låg lön jämfört med arbetare i t ex processindustri. Eller mindre än hälften av vad en del stuveriarbetare tjänar enligt tidningsskriverier.

Vi har långt kvar till en jämställd arbetsmarknad och Kommunal bör inte tjänstgöra som LO:s gisslan längre. Upp till kamp…