Det politiska käbblet i Sverige fick ett slut i enlighet med det svenska folkets förväntningar. Sandlådan övergavs i sista stund och vi slipper ett kostsamt nyval som mycket sannolikt hade givit ett resultat som inte löst problemet.

Det kan vara klokt att jämföra med tillståndet i Tyskland i början av 1930-talet. Ett stort antal politiska partier hade käbblat i flera år utan att kunna enas om i stort sett någonting. Sedan länge hade kommunister och nazister gjort gatorna till slagfält och socialdemokraterna tjurade. Adolf Hitler sade i ett tal att 50 partier inte hade kunnat lösa Tysklands problem och han lovade att om han fick makten skulle han förbjuda alla dessa 50 partier. Dessförinnan finns en historia att beakta. Nazisterna hade gjort sig kända för sin brutalitet på 1920-talet. SA (Sturm Abteilung) med Röhm i spetsen stövlade omkring på gator och torg och misshandlade och slog ihjäl. Hitler förstod att med sådana otyglade och obildade drängar skulle nazisterna inte kunna nå makten. Därför tonade Hitler ned den nationalistiska och främlingsfientliga retoriken och under en blodig natt mördades hundratals SA-befäl inklusive Röhm. Lagvidrigt visst, men det tyska folket såg nog mellan fingrarna med dåden. Ingen större förlust kanske man tänkte när gangsters mördades. Sedan blev det Berlinolympiad 1936 (som i Sotji 20014) och många trodde kanske att nazisterna var en smula civiliserade i alla fall men det som sedan hände hör till världshistoriens största katastrofer.

I Sverige upplevde vi på 1980-90-talen hur främlingsfientliga s k skinheads tågade omkring på gatorna hotande och misshandlande. De tillhörde vitmaktrörelsen och var dess våldsverkare. Här finns viss likhet med Röhms SturmAbteilung. De främlingsfientliga nationalisterna förstod att inget politiskt inflytande skulle uppnås genom våldsdåd av hjärntvättade och obildade typer och så småningom  bildades partiet Sverigedemokraterna år 1989. En av huvuduppgifterna för SD:s ledning var att utmanövrera alla stirriga typer som kunde förknippas med Heil Hitler och stöveltramp på gatorna. Det har Jimmy Åkesson fortsatt med även om skandaler dyker upp då och då. Nu har vi alltså ett parti, SD, som är vågmästare i den svenska riksdagen. För att veta mer om framväxten av Sverigedemokraterna rekommenderar jag livligt boken ”Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen” utgiven år 2001 av Ordfront/Expo med författarna Stieg Larson & Mikael Ekman.

Genom SD:s sätt att bryta mot oskrivna regler för omröstningar i riksdagen om budget fick vi det heltokiga att det största regeringsalternativet nu sitter med det mindre regeringsalternativets budget. Efter höstens val har vi bevittnat hur våra gamla partier stirrat i sin egen navel och bara käbblat och bråkat i stället för att ta ansvar för Sverige (jämför gärna med tillståndet i den tyska riksdagen före Hitler tog makten). Det svenska folket har varit synnerligen missnöjt över beteendet. Ibland måste faktiskt landets väl och ve gå före det egna partiets kanske inbillade väl och ve. Nu har vi genom decemberöverenskommelsen röstningsregler som gör att vi kan få en handlingskraftig regering och en statsbudget ÄVEN i de fall i framtiden när Alliansen kan vara det starkaste regeringsalternativet!  Hur tänker de moderater som nu öser galla över sin partiledning? Sveriges bästa för ögonen? Moderaterna (bl a) hör till de drivande bakom den massiva svenska nedrustningen av försvaret de senaste 8 åren under vilka Putin blivit ett hot mot världsfreden. Sveriges bästa för ögonen? Nog förefaller det som kritikerna mot partiledningen stirrar lite för mycket i sin egen navel.