Presidentvalet har varit ett drama som engagerat en stor del av världen. Kandidaterna har nagelfarits av massmedia i minsta detalj. USA valde återigen Obama som segrade klart. Republikanerna får slicka sina sår och försöka komma upp på banan igen. Då räcker det inte med extrema högeråsikter om homoäktenskap, abort, stamcellsforskning, invandring, sjukvård för alla, miljön, växthuseffekten o s v. Republikanerna måste attrahera kvinnor, latinos, färgade m fl för att ha en chans i nästa presidentval. Teaparty har inget längre att tillföra.

I Kina utses ny statschef genom slutna diskussioner inom en liten klick i kommunistpartiets ledning. Folket vet inte ett pip om vad den nye ledaren står för. Inga intervjuer ges. Valet är klappat och klart sedan åratal tillbaka och bara den innersta cirkeln vet. Över hela spektaklet svävar jättebilden av det fernissblanka Maofacet. Men som Göran Persson sa, "Kina visar vad stabilitet betyder för framåtskridande".

I Nordkorea och Cuba utser sittande statschef efterträdaren. Som av en händelse råkar det alltid bli brorsan eller ätteläggen. Ärftlig monarki med andra ord.

I Sverige utses blivande statschef genom genetisk tombola och då vet alla uppfödare att det kan bli precis vad som helst. Men alla är lyckliga och glada så långe det går att hänga en generalsuniform på avelsresultatet.