I Sverige har resurserna till äldre vård minskat med 6 % år 2000 – 2009. Samtidigt har antalet äldre ökat med 9 %. Per åldring över 80 år har var sjunde krona försvunnit från äldreomsorgen under angiven period. Dessa fakta har tagits fram av professor Marta Szebehely vid Stockholms Universitet. Verksamheter inom omsorgen som fått mera resurser under år 2000 – 2009 är barnomsorg och omsorg om funktionshindrade.

Vill vi leta syndabockar för dålig kvalitet inom äldreomsorgen ska vi nog inte bara nagelfara privata vårdgivare som i ett antal fall misskött sig. Den som har ett minne kan ju tänka på demensboendet i kommunal regi i Piteå som saknade personal nattetid. Piteå kommun fightas som bara den för att inte uppfylla socialstyrelsens krav på ökad bemanning. Vi måste också slå fast att kommunpolitikerna har det fulla ansvaret för att säkra kvaliteten inom omsorgen oavsett om den sker i egen eller privat regi. De som nu försöker vinna politiska poäng på de hemskheter som uppdagats på några platser kan få äta upp en hel del senare när det t ex uppdagas att det aktuella vårdbolaget anlitas av ett stort antal socialdemokratiskt styrda kommuner. Eller att stora brister kan finnas i kommunalt bedriven omsorg. Hyvlar man bort resurserna år efter år i kommunbudgeten  får det konsekvenser.

Äldreomsorgen förändras med åren och kanske t o m utvecklas på sina håll. I glesbygdskommuner har vi en tydlig utveckling mot en upp och nervänd befolkningspyramid. Den kategori som ökar mest är + 80 år. Ännu mer utpräglad är ökningen av + 90 år. Samtidigt föds allt färre barn. I t ex Storumans kommun fyller det årliga tillskottet av barn knappt 2 skolklasser.  Det finns en hel del pengar att spara genom anpassning av skolstrukturen till verkligheten. Den gamla tumregel kommunen har för nedläggning av en skola är 20 elever. Det antalet var kanske OK för 30 år sedan men skolan har de senaste årtiondena utvecklats så att jag anser antalet vara för lågt. När man drar in skolor i andra kommuner handlar det ofta om skolor med 30 – 40 elever.

Vad jag menar är att kommunens politiker måste anpassa budgetramarna till den faktiska utvecklingen och inte hålla på med den destruktiva hyvlingen av alla konton år efter år. Att vissa verksamheter under 15 års tid nästan alltid haft stora överskott och vissa verksamheter nästan alltid haft stora underskott beror, vill jag påstå, på att osthyveln varit metoden i stället för kontinuerlig budgetanpassning till det faktiska behovet. Hur är kostnadsutvecklingen i Storuman t ex under år 2000 – 2009 per brukare inom skola och omsorg, de i särklass största verksamheterna? Det skulle vara intressant att veta. Och varför vet vi inte detta självklara?

Den typ av undersökning prof Szebehely gjort skulle vara intressant att se uppdelad på kommuntyper.