Etikett: Skatteutjämningsbidrag

Glesare glesbygd!

Av , , Bli först att kommentera 7

Ola Nordebo skriver i dagens VK något mycket tänkvärt om begreppet landsbygd och landsbygdspolitik, nämligen att det inte finns något enhetligt som kan kallas för landsbygd. Landsbygd kan vara jordbruksbygd ett par mil utanför Stockholm eller Göteborg eller byar på pendlingsavstånd utanför Umeå eller byar utanför Åsele, Storuman och Tärnaby. På landsbygden utanför Stockholm och Umeå får man slanta upp 3 – 4 miljoner för en normal villa. I Storuman tätort ligger priserna runt 300 000 kr, i byar i kring Storuman, Åsele etc får man en villa för 150 000 kr.

Anledningarna till detta är naturligtvis en åldrande befolkning som till slut dör vad jag förstår. Brist på jobb, brist på diversifierad arbetsmarknad med följande utflyttning. Utflyttningen beror dock inte bara på brist på jobb. Urbaniseringen är en global trend som ännu inte tycks avta. Folk, i synnerhet ungdomarna,  flyttar till större centra för att möjligheterna till utveckling och karriär är så mycket större där. Kulturutbudet i alla former är också i särklass störst i större centra. Uttrycket som myntats i våra glesbygder ”hä som hänn hä hänn hänna” är kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Men det händer mer än man tror bl a med hjälp av Internet!

Läste en bok (forskningsrapport) i slutet av 1970-talet med titeln ”Balanserad uttunning”. Nej, boken handlar inte om håret på mitt huvud! Som alla förstår handlar boken om folkminskningen i glesbygdslän och -kommuner. Bokens budskap är att gilla läget men se till att glesbygderna genom bl a kommunala skatteutjämningsbidrag kan upprätthålla rättvis omsorg och vård och likvärdiga skolor. Vi får acceptera att urbaniseringen är obeveklig inom överblickbar framtid. Att stoppa den är som att försöka tömma Atlanten med sked. Och hur ska vi kunna stoppa folk från att flytta? Elektronisk fotboja?

Jag tycker inte det är en bra idé för oss som fortfarande bor kvar att gå omkring och lida. Vad jag kan se är det inte heller många som går omkring och ser lidande ut. Flytta ut statliga myndigheter kan väl fungera om flyttningen sker till större centra där det går att rekrytera kvalificerade medarbetare men vi i  glesbygd ska inte hoppas på sådant. Det är redan nu jättesvårigheter att få kvalificerade sökande till jobb i  Lapplands mindre kommuner. Tidigare hade vi en slogan i Norrland ”Vi flytt int!” Nu tycks den slogan finnas i Stockholm, Uppsala, Umeå och liknande stora centra. Väldigt få i yrkesverksam ålder vill flytta hit, gäller även tidigare utflyttade. Det är först efter pensionering som tidigare utflyttade kan tänka sig att flytta tillbaka, men det är inte många. De har redan barn och barnbarn där de bor och vill inte släppa kontakten med dem.

Det är bättre enligt min mening att se till att skatteutjämningsbidraget höjs till en nivå som garanterar rättvis skola och omsorg i hela landet än att sprätta ut diverse myndigheter till småorter som inte klarar rekryteringen. Sveriges tillväxt baseras till stor del på de kvalificerade och välbetalda jobb som uppstår i storstadsregionerna. Det är också dessa regioner som står för de skatteutjämningsbidrag som vi använder till vård, skola och omsorg i våra glesbygdskommuner. Pengarna bör allokeras till de investeringar som ger högst avkastning och våra myndigheter måste vara rationella och effektiva.  Det tjänar vi alla på i slutändan.

Rekordvinster i kommunerna

Av , , Bli först att kommentera 9

Enligt media har kommunerna gjort rekordvinster år 2015. Det beror på överskott i årsredovisningen och i vissa fall vinster i de kommunala bolagen. Vissa kommunala bolag kan gå med rekordstora förluster som bekant, men det varierar. Begreppet ”vinst” i kommunal verksamhet är olyckligt och borde konsekvent ersättas med något som inte leder tankarna fel. Ett begrepp som ofta används är ”överskott” och då menar man att inkomsterna överstiger utgifterna. Ett balanskrav i kommunerna är att kommunernas inkomster och utgifter måste gå minst jämnt upp under en 3-årsperiod.

Kommunens inkomster i glesbygd är kommunalskatten, kommunala avgifter och sist men inte minst det kommunala skatteutjämningsbidraget från staten som i glesbygd kan vara upp till hälften av kommunens inkomster. Begreppet vinst (resultat) som används i det privata näringslivet passar synnerligen illa när vi bedömer en kommuns prestationer under ett år. Kommunen får från skattebetalare och konsumenter av kommunal service en summa varje år som ska användas till omsorg, skola, försörjningsstöd, kultur, myndighetsutövning, kommunal service mm. Ska man mäta hur bra en kommun har skött dessa åligganden måste man kvalitetsbedöma verksamheterna.

Har kommunen usel omsorg, usel skola, dålig kulturverksamhet, dåligt underhållna vägar och VA-system, långa väntetider på bygglov etc men har ett stort överskott i årets penningredovisning är det läge för kommunmedborgarna att bli upprörda om det i media basuneras ut vilka fantastiska vinster (resultat) kommunen gör. Den summa skattepengar som anförtros kommunpolitikerna ett visst år ska användas till ett producera en så bra verksamhet som möjligt och sådant tar man reda på t ex genom enkätundersökningar till brukarna, väntetider till äldreboenden, resultat i skolan etc. Har kommunen dålig verksamhet men mycket pengar kvar på kontona vid årets slut är det läge att kommunens invånare tar sina politiker i örat och vrider om!

Det ideala är om kommunerna använder alla pengar till det de är avsedda för nämligen bra kommunal verksamhet inom alla ansvarsområden.

En utdöende ras verkar vara journalister som begriper sig på kommunal verksamhet. En helt utdöd ras är kunniga journalister som skulle kunna granska inlandskommunernas ibland svindlande affärer och informera medborgarna om det verkliga resultatet av verksamheten d v s medborgarnyttan av de kommunala verksamheterna. Tidningsdöden, indragning av redaktioner i inlandet och surrogatet läsning av snuttifierade halvsanningar i sociala medier är en fara för demokratin. Demokratin förutsätter välinformerade medborgare!

Ska landsbygden leva?

Av , , 1 kommentar 7

Länsrådet Lars Lustig skrev en intressant debattartikel i ämnet i V-K 2016-03-30. Se länken nedan. Jag håller i stort sett med. Folkminskningen i glesbygdskommunerna i inlandet är i princip lagbunden och jag tycker inte att det är värt att gråta sig till sömns varje kväll för det. Glesbygdskommunerna får uppåt hälften av kommunalskatten via skatteutjämningen från staten. De pengarna ska garantera en acceptabel, helst bra, standard för skola och omsorg.

Vi har dels det stora gapet mellan antal födda och antal döda i våra inlandskommuner och dels ett flyttningsunderskott. Våra ungdomar föredrar att flytta till större städer efter gymnasiet för att studera eller jobba. Möjligheterna upplevs väl mycket större i den urbana miljön. Här finns också ett varierat nöjes- och kulturliv. Rent nationalekonomiskt är det till fördel för vårt välstånd att människor flyttar från lägre betalda jobb till bättre betalda jobb.

Ibland ser jag diskussioner i våra kommuner som handlar om att ”försöka få ungdomarna att stanna”. Här uppstår frågan om ungdomar och skolelever är till för lokal lokaliseringspolitik eller om ungdomarna äger sin egen framtid. Jag menar att den unga människans personliga utveckling står över vuxnas behov av att bibehålla folkmängden i kommunerna.

Professorn i regional utveckling, Anders Westin, har kommenterat ett förslag som ventileras då och då, nämligen att vattenkraften ska betala ett större antal miljoner varje år till kommuner som fått sina älvar förstörda och sina sjöar uppdämda. Westin säger bl a att det blir en orättvisa mellan kommuner som har mycket vattenkraftsutbyggnad och sådana som knappt har någon alls. Eftersom staten skatteutjämnar mellan landets rika och fattiga kommuner kan man mycket väl tänka sig att hänsyn då tas till hur mycket pengar som kommer från vattenkraften i olika kommuner.

Ett antal extra miljoner till kommunpolitikerna utöver skatteutjämningsbidraget att leka med riskerar att hamna i olika förlustprojekt. T ex förlustbringande flygbolag, förlustbringande elförsäljning till Syd- och Mellansverige, förlustbringande hotellverksamhet, snedvridande bidrag till det lokala näringslivet etc etc. Kanske ett svällande enormt gubbdagis! Efter över 40 år i kommunalpolitik har jag sett så mycket inkompetent kommunalt företagande att jag inte har minsta förtroende för kommunpolitikers opererande på marknaden.

Så hur är det tänkt att en massa vattenkraftsmiljoner ska användas? Jag tvivlar starkt på att miljonerna skulle hamna i skola-kultur, fritid och omsorg.

Vi har också sett en folkomröstning om vindkraft i Sorsele som visar att kanske hälften av glesbygdens människor föredrar en oförändrad visuell miljö framför produktion och jobb för befolkningen. Ingenting ska förändras! Basta! Jamen då så! Då är det bara att vi dör i frid, lugnt och stilla och utan åthävor!

http://www.vk.se/1680471/urbaniseringen-sker-ej-pa-landsbygdens-bekostnad

Glesbygden blir glesare

Av , , 1 kommentar 5

Stoppa befolkningsminskningen! Hela Sverige ska leva. Rädda byskolorna. Det är några av de utrop som ständigt återkommer när befolkningssiffror publiceras eller skolnedläggning hotar. Under 1950-60-talen mer eller mindre tvingades arbetsföra att flytta till jobben söderut. I dag har vi en annan situation. Arbetsföra människor flyttar helt frivilligt till större expansiva städer. För Västerbottens del till  Umeå och kanske vidare till Stockholm och andra större städer söderut. ”Vi flytt int” hörs numera sällan i glesbygd.

Det finns ett generellt bekymmer för glesbygdskommuner och det är kompetensförsörjning. Det blir allt svårare att rekrytera till kvalificerade befattningar i både kommun och näringsliv. Inte minst ordna jobb till medföljande make/maka spelar roll. Inom äldreomsorg finns stora rekryteringsproblem på undersköterskesidan. Flyktingarna kan vara en del av lösningen men även flyktingar föredrar större städer. Varför skulle de vara annorlunda?

I internetåldern blir avlägsna platser alltmer hemmaplan. Kulturlivet, universitet och högskolor, utvecklingsmöjligheterna i större städer lockar den moderna människan och inflyttning till stora befolkningscentra är trend i hela världen och inget unikt för Sverige. Frågan är då om denna utveckling kan stoppas och om den överhuvudtaget ska stoppas. Det är bara att fundera över med vilka medel utvecklingen ska stoppas. Tvångsförflyttning av människor? Statlig lön för att vara kvar i glesbygd och t ex syssla med jakt och fiske och snöskottning? Ska Sverige klara sig i den globala konkurrensen är det nog synnerligen galet att med sådana medel behålla befolkningen intakt på varje kvadratkilometer av Sveriges yta. Vårt välstånd grundar sig på att vi har ett framgångsrikt näringsliv som kan dra till sig välutbildat folk. Detta näringsliv finns oftast i större befolkningscentra. Jag har på ålderns höst träffat många norrlänningar söderut som är ”mitt i livet” och frågat om de inte har lust att flytta tillbaka till hembygden. Nästan samtliga har svarat ungefär så här, ”aldrig i livet”! Som pensionär möjligen, men bara möjligen. Trots att de kan sälja villan i storstad och  köpa upp tiotalet villor i tätorter i  Norrlands inland.

Nedläggning av byskolor är ett annat kapitel. I glesbygdernas byar har barnantalet minskat kontinuerligt sedan 1950-talet. I min hemby var vi 13 elever i min klass. Nu finns det väl knappt 13 elever förskoleklass  upp till och med åk 6. Skolan är också följdriktigt nedlagd. Det finns ett antal problem med små grundskolor förskoleklass – åk 6 i byar.

1. Pedagogiska och verksamhetsmässiga. Eleverna ska lära sig samarbeta med sina klasskamrater och det blir ju svårt om man ingen klasskamrat har eller om klasskamraten råkar vara skolans värsting. Det är också svårt att förse skolan med de lärarkompetenser som behövs i udda ämnen.

2. Lärarrekryteringen blir allt svårare. Utbildade lärare söker sig främst till skolor i tätorter och städer.

3. Det är dyrt att driva små byskolor. Bl a lärartätheten blir stor.

Det enda som skulle kunna rädda nedläggningshotade skolor är massiv invandring av familjer med barn. Räddningen blir dock kortvarig eftersom barnen vandrar uppåt i åldrarna och plötsligt fattas elevunderlag ändå. Genomsnittliga antalet barn per kvinna i Sverige är nu under 2. För att hålla en skola på säg 40 elever med barn i skolåldern kontinuerligt är det enkel matematik att räkna ut hur många fertila par som varaktigt måste befolka byn ifråga. Här kan man tala om massinvandring!  Och med vad ska alla dessa föräldrar jobba?

Jag säger bara: Mission impossible! Önskedrömmar!

Min slutsats är att utvecklingen inte går att stoppa. Möjligen försena till stora kostnader för samhället, d v s oss alla. Vi kanske ska koncentrera oss på att göra det attraktivt att bo i glesbygd vi som bor i glesbygd. Det kan berika våra egna liv i högre grad än att sitta och klaga över att staten medvetet skulle syssla med att plåga och utarma oss. Glesbygdskommunerna kommer att behöva mera skatteutjämningsbidrag i framtiden för att kunna hålla en anständig kommunal service. Där har våra politiker en utmaning.

Mitt perspektiv för denna blogg är byar i södra Lappland. Inte byar 10 km utanför större städer som Umeå.