Kroppen jäklas med en – bröstoperationer..

Av , , 4 kommentarer 0

SMULAN..kan inte mer än hålla med dig.
Om en bröstoperation eller fettsugning skulle vara lika accepterat som rotfyllning, gipsning av ben eller blindtarmsoperation skulle man PRATA om det som en av alla dessa krämpor, skador eller besvär man råkar ut för. Inte försöka dölja det etc.

Vad jag har förstått är det rätt smärtsamt efteråt men det finns ju smärtstillande och med sitt mål uppfyllt är man säkert väldigt NÖJD och kan bortse det.

Det må vara att man lägger ut pengar SJÄLV på detta, att man genomgår lidandet med ingrepp, risken för infektioner etc. Andra får göra som de vill så länge de inte knaprar på våra skattepengar. Och att våra svårt sjuka får den hjälkp de behöver.

Vad jag tänker på är bara om man blir LYCKLIGARE? Om lyckan sitter i skinnet eller i själen. Vad man då ska åtgärda? Hur många vackra, rika Hollywoodstjärnor som mår dåligt och hur många som tar sitt liv.

På tal om åldrande KROPP – min kropp håller på att svika mig. Detta är ett stort slag under bältet för mig och rätt svårt att acceptera. Jag har alltid tränat – kan inte minnas mer än enstaka perioder som jag inte gjort något.

Som ung var jag friidrottare, byttes sedan till instruktör i olika gruppträningsformer (licensierad), efter det styrketräningsinstruktör och personlig tränare, tillbaka till veteran friidrott och nu till en ÄKTA SOFFPOTATIS.

Sedan jag för några år sedan var i Eksjö på Veteran SM började det gå utför. Vid första spjutkastet (fick silver medaljen på det) brast min vadmuskel och jag började fundera rätt hårt.

Först blev jag arg och besviken för jag skulle vara med i tre till grenar och siktade på GULD. Hade dessutom väldigt stor chans till det – var väldigt vältränad. Sedan alla undersökningar var gjorda, sedan jag kom hem och när jag inte kunde gå efter 4 veckor började det poppa upp tankar i huvudet.

Samma som man säger till de som håller på med Korpidrotter och gör illa sig för livet. ÄR DET VÄRT DET?

Det tog tre sekunder att trasa till en vadmuskel som det sedan tog över 6 månader att läka och att jag kunde gå någorlunda igen. Då bestämde jag mig för att gamla tanter ska inte hålla på med sånt som kan ställa till med sådana skador. Kroppen håller inte, den är gammal, utsliten och urlekad och ska utsättas för SNÄLL TRÄNING.

Inte hoppa runt med skivstång på ryggen, göra marklyft med frivänning, kasta runt med tunga medicinbollar för att sedan slänga runt med slägga, hiva iväg spjut /kula / diskus etc utan gå långpromenader med stavar och vara SNÄLL med kroppen.

(inte min grej…typ.. HAR ALLTID TYCKT jogging är överreklamerat – gillar inte att träna kondition)

JAJA….men min kropp får nu krämper av de förhatliga långpromenaderna!!!! Min rygg hakar upp sig och trasslar efter en halvtimme i skogen etc. Ska till sjukgymnasten i morgon och funderar på om jag ska återgå till ’hoppa runt med skivstång’ träning.

Det är tungt att bli gammal.

4 kommentarer

  1. Rolf

    Ryck upp dej, Bettan. Livet är förjävligt, och vi vet om det redan. Så varför deppa?

    Jag menar, …. Mellan trettifem och förti minskar kroppens förbränning med tio procent ungefär, så för att fortsätta vara smala och vackra måste vi antingen röra på oss tio procent mer eller äta tio procent mindre.

    Samtidigt är vi över vår fysiska puckel vid ungefär samma tid. Kroppen börjar ställa in sej på att ta det lugnare. Kroppen vill inte röra på sej tio procent mer, och vi känner samtidigt ett behov av att få luta oss tillbaka och njuta mer av livets litet mer subtila förlustelser.

    Vi håller på att mogna som människor och klättra upp på livets andra puckel – den mentala och intellektuella höjdunkten där vi får tillfälle att använda all den lärdom vi har dragit i våra liv.

    Förr, när medellivslängden var tjugo år kortare än vad den är i dag var den här fasen i människors liv ganska kort. För hundrafemtio år sedan var kvinnornas medellivslängd mycket kortare än männens, och vid femtio var man urgammal. Idag är medellivslängden så oerhört mycket längre, och behovet av att göra något vettigt av denna fas i livet är så oerhört mycket större.

    Jag skulle kanske välja att se affärsmässigt på det hela: Målgruppen är enorm, behovet är enormt. Vad kan man erbjuda folk i fas två träningsmässigt som ”garanterar” att kroppen håller och att man samtidigt kan behålla en shejp som man är belåten med?

    En gammal bekant till mej som lirade damfotboll på elitnivå fram till närmare förtio års ålder kom med samma fråga till mej. Mitt tips till henne var – hör och häpna! – mindre löpning och mera skivstång.

    Men samtidigt förbjöd jag henne att köra tungt, och jag uppmanade henne att undvika alla rörelser som böjer lederna till ytterligheter – typ grodhopp.

    Istället uppmanade jag henne att köra lätta vikter och många reps i lungt tempo. Köra i botten, helt enkelt. Vanlig hederlig pumpning.

    Och si! Hon löptränar två gånger i veckan, en gång med kraftig backträning och en gång slätlöpning, och hon kör sin lugna pumpning med skivstång. Och hon har inte varit till sjukgymnasten på två år.

    Vad vill jag komma fram till, då? Jo, jag tror att du med din kompetens inom träning rent allmänt borde vara rätt person att definiera bra träningsprogram för oss som har ett shejpingbehov och är över förti. Det finns dels ett målsättningsarbete där – vi måste lära oss att sätta våra mpl rätt, och det finns ett behov av träningsprogram som går mot de målen.

    Tjejer som killar.

    Svara
  2. Smulan

    Träning på elitnivå är helt annat än svenssonträning. Och för att förstå vad just det innebär så måste man nästan själv tränat på så hög nivå. Det gör ont att ligga på topp, det vet alla elitoidrottare. Men det är inget man bryr sig så mycket om när man är på toppen. Det är först då man varit på toppen en längre tid som man börjar lägga märke till att det gör ont. Förmodligen för att man inte riktigt känner samma hunger som tidigare för nu är man ju där uppe dit man strävade.

    Men med åldern så går det helt enkelt inte att träna på samma sätt som tidigare eftersom kroppen åldras. Och den åldras inte bara på utsidan utan även insidan åldras. Leder och ligament tål inte längre samma påfrestning som tidigare.

    Men sluta träna för den skull behöver vi inte. Men däremot så kanske vi inte kan träna på samma sätt som tidigare. Man kan mycket väl fortsätta springa om man ser till anpassa löpningen efter sin egen kropp. Om inga skador finns då förståss. Och kan man inte göra det man tidigare gjort så finns det tusen andra sätt att träna på. Det är bara att prova sig fram för vilken täning som just din kropp numer klarar av.

    Styrketräning är bra men pumping kan vara mycket mer slitande på kroppen än vad tunga vikter är. Det beror alldeles på vilka förutsättningar man har och om man tidigare sysslat med styrketräning. Det fel dom flesta gör då man börjar med styrketräning är att man går alledeles på tok fort fram. Man måste låta bygga upp muskelfästen innan man börjar öka på vikter. Men visst kan man sen köra tungt. Det är hur man tränar när man tränar som bestämmer vilken effekt det kommer få.

    All träning bör anpassas individuellt. Det som passar för dig Lisbeth kanske inte passar för mig eller Rolf. Våra kroppar kanske har helt olika bakgrund. Har man tränat tidigare eller inte? Och hur länge sen var det i så fall? Vilka skador dras man med? Vilka övningar ska jag avstå ifrån för att inte förvärra en åkomma jag redan har? Det är några frågor som kan vara bra att ställa sig den dagen man bestämt sig för att börja träna.

    Styrketräning är bra för dom flesta. det är bara nivån på träningen som behöver se olika ut. Muskler gör att vi orkar hålla vår kropp i upprätt ställning och ger oss också en bättre hållning som förhindrar många skador på vårt skelett.

    Man får prova sig fram lite själv till vilken träning som passar för just mig och min kropp. Goda råd är bra men dom är inte alltid dom rätta för just mig. Man får försöka lära sig om sin egen kropp och hur den reagerar på träningen då man blir äldre. En bra sjukgymnast att besöka då och då är en bra rådgivare.

    Svara
  3. Smulan

    Jag tror nog lyckan ser olika ut hos oss alla. Hur vi ser på att vara lycklig är helt individuellt. Och vem kan säga till någon annan hur dennes lycka ser ut?

    Om den sitter i skinnet eller själen spelar antagligen heller ingen roll för är man bara lycklig så är man. Även om det kanske bara är för en kort stund.

    Vilken lycka som är bäst för en kan man nog bara själv tro sig veta. Och för att ta reda på vad just vår egen lycka är måste vi våga prova det vi själva vill göra. Och det oavsett vad andra tycker om våra val.

    Och det är väl kanske just den biten vi alla har så svårt att lära oss. Att lära oss låta varandra ha sin egen lycka ifred.;-)

    Svara
  4. Rolf

    ”Lyckan finns där man finner den” är ett citat av Dagobert Krikelin. Han fann sin lycka i en dagobertmacka. Själv finner jag min lycka i samvaron med minna nära och kära, i att ha tid att leva och i att ha nåt vettigt att göra. Vad beträffar fysiken är jag glad om kroppen nte protesterar för mycket när jag vill röra på mej 🙂

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Presentation

Lisbet Olofsson
Robertsfors
HälsoZam


utsedd av regeringen
sedan 2007:
Ambassadör för kvinnors
företagande.
 

Följ mig påTwitter;
@HalsoZam
Följ mig på Facebook;
http://facebook.com/halsozam

 

 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se