Oroliga tider, huslån och varsel.

Jag funderar och tänker idag. Känner mig snuvig och allmänt hängig, som om jag hade en massa potatismos i hjärnan.

Många företag varslar fett. Troligtvis så varslar en del företag för sent, inte hunnit med eftersom det dippade rejält efter semestern. Det finns så många aspekter i det hela.
Men för att ett företag ska kunna ha en chans så måste man få ner sina kostnader och att ha folk anställde som inte har något att göra är dödande.

Tänk så fruktansvärt det är när man ska sitta och säga upp folk – i och för sig så är arbetsbrist ett någorlunda bra utgångsläge. Men det är aldrig roligt när man handplockat sina anställda.

Eller att man ser att orderingången blir klenare och klenare och måste göra sig av med folk innan det är för allt för sent. Så det blir betungande för dem som blir kvar och ska dra det stora oket att göra sitt jobb och sedan andras.

Förra gången så blev människor rejält sjuka av den stress det innebar att ha nyköpt hus, förlora jobb och gå i personlig konkurs. Den ena jobbade inom vården och den andre på Statoil och man hade en huslån på en mille – runt 700 000 – 800 000. Då var det i vården man rensade rejält och de unga friska fick gå och de äldre trötta med krämpor fick själva dra det tunga lasset med allt.

Det blev massjukskrivning och utbrändhet. Det man inte tänker på är att just ekonomiska problem är en stressor som slår hårt. Det har inget med jobb och fritid att göra som man tänker på i första hand – utan det är när inte pengar kommer in, eller tillräckligt med pengar kommer in.

Man ser på inredningsprogrammen på tv att den ’branschen’ ökar, man ska rutsa sin boning hemma och bygga en stor vall omkring. Vilka villor en del bygger, med små pelare i trädgården och ingång som på en herrgård. Ute står små cyklar och en/två nya bilar.

Jag fattar inte – hur har de råd? Cyklarna påvisar att det finns barn så då bor det inga medelålders eller äldre människor där utan unga människor.

Varför har ’huset’ blivit så viktigt? Vad är det som driver folk att bygga små herrgårdar istället för ett väl genomtänkt mindre hus?

Hörde på en konversation på flyget en gång. En man som skulle med flyget pratade med sin mamma i telefonen. Bad att hon skulle åka förbi hemma hos honom och vara branvakt till lilltjejen som var sjuk. Hans fru kunde inte heller vara hemma med sjukt barn för det kostade så mycket.

Ja, SMULAN och ni andra som läser min blogg. Vad tänker ni om detta?

Har bankerna varit för snälla och lånat ut pengar til orimliga husbyggen? Eller de räknar väl mest på hur lätt det är att sälja ett konkursdrabbat hus. Inte på hur folk ska kunna ha råd att bo i det när den ene blir långtidssjukskrivern eller arbetslös.