Farsoten har nått mitt innersta – varslen

Till slut har farsoten även nått mitt hjärta – något som jag INTE trodde skulle kunna hända. Men nu drabbade den mig med dubbel bemärkelse. Att vara positiv, se möjligheter och sträva framåt – det räcker inte. Vissa kanske kallar det för att jag är naiv – det gillar jag.

Jag har börjat att förstå att ett klämkäckt;
– Det ordnar sig till slut!
DESSA ORD är ett rent slag i ansiktet på alla dessa människor som först av allt står i varslets öga och inte vet något om sin framtid. Men som misstänker, magkänslan säger att de inte får vara kvar. Sekunder, timmarna, vakna timmar på nätterna, dagar, dygn, veckor som blir till en månad innan beslutat kommer.

Vem får gå och vem får vara kvar.
Jag brukar alltid när jag träffar på människor som finns i detta ’vet inte vakuum’ att fråga dem om vad de tror. Ni som läser detta jag skulle vilja veta vad ni tror också.

Vem kommer att må bäst om ett år?
Den som blir uppsagd och som får lämna sitt jobb. Som nu måste börja se sig om efter något annat, leta någon annan försörjning, börja fundera över sitt liv och vad man VILL med livet. Den som har en stor möjlighet att växa som människa och upptäcka att det finns så mycket annat, andra värden än just det jobba man lämnade.

ELLER…

Den som blir kvar, den som tvingas arbete dubbelt så mycket, som måste börja bli mer flexibel. Som båda ska koka kaffe, administrera ordrar, gå ut på golvet och tillverka för att avsluta med att svabba av sin arbetsplats. Som sitter i en rävsax och ska skyla över att man inte trivs med arrangemanget. Men som får uppmaningen;
– Duger det inte så säg upp dig. Det står fullt med arbetsvilliga människor utanför grindarna.

Hur ser det ut i min egen kommun – Robertsfors.

Går Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Robertsfors kommun tillsammans med Duroc, SaintGobain, JItMech, E6 etc och bildar en KRISGRUPP som man gjort i Vindeln!!??
Där kommer andra besvikelsen ovh farsoten.

Om jag kunde skulle jag ta tag i det hela, fösa ihop allihopa för att hitta lösningar men det känns inte riktigt som min grej – att det ska vara jag som gör det. Kommuns intressa kan jag tycka men det tycker nog inte de.

OCH DET SKRÄMMER MIG – när har jag backat eller ryggat för något som jag tror på förr?
Och att sitta här på bästa söndagseftermiddagen och skriva detta – PÅ FRITIDEN – är ett bevis på min förskräckelse.

Så jag avslutar som jag började:
Till slut har farsoten även nått mitt hjärta – något som jag INTE trodde skulle kunna hända. Men nu drabbade den mig med dubbel bemärkelse.

TACK KENT för kommentaren – nu blev jag rörd….