Övervikt vs Ansvar

Jag läser med intresse de svar/kommentarer som jag fick på mitt förra inlägg och funderar högt

Visst, varje människa har ett ansvar över sitt eget liv. Och OJA, det är lättare att säga än att göra – att ta ANSVAR FÖR SITT EGET LIV.

Men jag tycker att det är lika lätt för ANDRA att skylla på att folk har eget ansvar och sedan ignorerar det hela, avfärda det hela, förminska problemet och prata över problemet.

Jag har hittills inte träffat på en enda person som skyllt sin stora kroppsform på något annat än att de stoppat för mycket in i munnen i förhållande till vad som förbränns och kommer ut därbak. Jag har hört många förklaring till varför man lagt på sig kilon, de flesta VET vart kilona har kommit ifrån. Det kan vara;

* man lever ensam och mat fyller inte någon social gemenskap och då gäller bara att bli mätt så fort som möjligt på så kort tid som möjligt mycket snabbmat. Se bara på hur många meterlånga frysdiskar som finns med färdigmat. Det går inte att säga att jag äter inte av dessa frysförpackningar för jag tror att efterfrågan skapar fler och fler rätter.

* man älskar mat, njuter av den, älskar att laga den och överäter lite varje dag och det har till slut sakta men säkert smygit på och lägger sig först som små bomullsvolanger kring midjan. Sedan övergår det till bildäck och har till sist vuxit sig till traktordäck.

* man rör sig minimalt eller oregelbundet för motion är inte ett intresse. Något som är otroligt viktigt för oss som tränar, motionerar, jobbar med det att TÄNKA på. Utan man prioriterar sitt intresse – vad det nu är, sticka en kofta, meka med bilen, samla frimärken, spela spel etc

Bara en tanke – Inte kom stenålders- alfahannen hem och slängde av viltet framför grottöppningen för att JOGGA 5 KM efter jobbet!!!

* man blir sjuk. Den sjuke har bara en önskan och den friske 1000. Detta tål att tänkas på, att råkar man ut för långvarig sjukdom eller stresstillstånd så PRIORITERAS inte kosten. Det som prioriteras är att överleva, att läka och att återkomma så frisk som möjligt. Ett bra Liv ska läggas till åren och inte år till livet.

* graviditet eller mer tiden efter graviditeten, återigen så förändras livet och man prioriterar om och ger barn/barnen allt. Intresset läggs på barn och familj, livspussel med jobb, föräldrar, svärföräldrar, städ, tvätt, uppfostran och när allt börjar landa då känner man efter och tittar på sig själv.

’ man har alltid vägt för mycket, redan som barn. Arvet från tidigare generationer bestämmer förbränning.

Alla har provat någon sort av viktminskning och alla metoder är misslyckats. Frågan är om det är metodens fel eller att man ger upp, det egna ansvaret vacklar & man orkar inte.

Man kan fråga sig VARFÖR man har misslyckats. Jag har ibland fått höra att den där metoden funkar inte, man går upp i vikt lika fort efter? Om man då tror att man kan börja äta samma mat som man förr gick upp i vikt med efter en viktminskning UTAN ATT GÅ UPP I VIKT IGEN så börjar jag bli lite fundersam.

Det är maten man går upp i vikt av, helst när man inte motionerar, hur tror man då att man ska kunna äta samma mat som förr utan att gå upp i vikt igen?

Jag har sett, vetenskap visar att;
* Förändra ett livslång inlärt beteende tar cirka 1 år.
Har någon avsatt 1 år för att gå ner i vikt?

Största förändringen sker i hjärnan så något mer behövs än att ändra kost och motionera mer. Detta är en av "hemligheterna, nycklarna" till en hållbar livstilsförändring som krävs när man pratar viktminskning.

Ha en skön onsdag