SNÖHELVETE

TACK ALLA MÄNNISKOR FÖR ER ENORMA EMPATI OCH  OMTÄNKSAMHET OM MIG OCH MIN SITUATION.

Ett bra frukostalternativ; en halvliter julmust och cirka 17 pepparkakor (cola går också bra)

1. Jag har fått en påminnelse från posten att jag ska hämta ut min makes mediciner från APOTEKET.

– Va faan,  jag har inte ens fått det första aviet om att det har kommit hit överhuvudtaget . NU ÄR DET FÖR SENT – FATTA DET!!!!! Han behöver det inte längre, för två veckor sedan var det frågan om liv och död – MEN NU.!!!!!!!!

JÄVLA FÖRBANNADE POSTEN!!!!!

2.  Jag har fått brev från när och fjärran (myndigheter)  att jag ska begära att få ut vissa försäkringar, brev och anteckningar för att  bouppteckningen ska fungera.

– Men hallo,  när jag följer instruktionerna så får jag meddelande om att jag får inte ut alla dessa dokument eftersom vigelsbeviset inte är registrerat.

Enligt vigselförättaren är allt skickat  med posten, i ett frankerat kuvär etc och vad de har gjorrt med brevet är igen ingen som vet. Utom att INGET är registrerat och jag sitter utan alla papper som krävs. GAhhhhh…………………..

MOMENT 22 -*svärord*………

3. Sön faller och jag har tappat bort manualen till hur jag ska få igång snöslungan, Jag är drottning att köra snöslunga i kvarteret, dvs den enda kvinnan som tycker det är roligt att slunga snö. Just nu är det dödläge eftersom jag glömt hur man startar slungan. Hur kul är det?

Så vad har ni andra för ursäkter över att inte er jul/liv  fungerar?

I och för sig síg så bryr jag mig inte, har fullt upp att vara offer för mitt eget liv, ta egna livsgörande beslut och gå vidare med både själen och  kroppen i samklang med situatuationen. Det ni,,,,
 

Sedan kan jag känna en viss oro för mig själv som tillåter mig att delge detta på en blogg för att på något sätt få bekräftelse att jag lever och vill på något sjukt sätt få alla er som läser detta att se det. Många vill mig så väl.

Sjuk, sjukare, Lisbet…jisses……( är även jätte väldans dyngförkyld samt har en aning!! självironi inpackat i inlägget)

 

Ha det gott
 

 

15 kommentarer

  1. Jan Nilsson

    Lisbet, jag skäms som en hund för att jag missat din förra blogg, från 14 december. Läste den nu och kunde inte tro mina ögon. Det är futtigt, det är lite och intigt, men jag lider i alla fall med dig. Torkar en tår i ögonvrån och hoppas och ber att frågetecknen och allt extra trassel ska räta ut sig.

  2. Smulan

    Du behöver inte vara orolig Lisbeth. Just nu är det här kanske en del av det du behöver för att det bara är så. Vi finns här och läser och är med dig på vägen. Låt det komma det som ska komma för det är den vägen som det msåte få ta för att det ska bli bättre. Och det kommer kännas bättre, så småningom. Inget kommer vara som tidigare men det blir bättre än det är just nu.

    Här är nåt jag läst en gång. Läs det och fundera lite.:-)

    ”Stäng aldrig ute något som helst oroande,
    något svårmod från ditt liv.
    Ty du vet inte hur dessa tillstånd
    arbetar med dig.”

    Kram/smulan

  3. Maria Lundmark Hällsten

    Man har all rätt i världen att vara förbannad. Du får svära och leva om precis så mycket som du vill, sparka på snöslungan och spy galla över livet som det ser ut just nu. Det tycker jag att du gör rätt i. Då blir du av med sorgen fortare och kan kanske komma tillbaka och känna att du lever igen. Inget blir som det har varit men allt kan bli bättre, imorgon är alltid en ny dag. Jag tänker på dig varje dag och känner med dig i din sorg, tro inget annat. //Kram Maria

  4. Helena Nilsson Springare

    Byråkrati i sin tristaste form är när det drabbar en i vardagen… Fy fanken alltså!!
    Tycker i alla fall att du gör rätt som fortsätter blogga om vad som händer. Det är en slags terapi och ibland kan det ju bara behövas det lilla.. att få tala om hur man känner och mår. Att få skriva av sig hjälper en liten smula i alla fall.
    Lycka till med snöslungan. Är säker på att ditt jäklar-anamma startat den vid detta laget 😀
    Och god fortsättning förresten! Kram

  5. Peder R.

    Det är väl som mfl. man vet inte vad man ska säga mer än det är bara att beklaga/sorgligt, men du fixar det här..
    /peder

  6. Maud Olofsson

    Hej Lisbet. Hörde precis den tråkiga nyheten. Så himla orättvist och jag tycker det är helt rätt att du skriver om din sorg. Det borde vi vara flera som gör. Men det är ju så svårt att veta hur man reagerar tycker jag. Det är inte det man tror i förväg som blir det svåraste stunderna. Det är nåt helt annat som gör att man känner sig så ensam och tom. En doft, en maträtt, ett telefonsamtal man inte kan ringa, eller en snöslunga som kan bli det svåra. Skriv av dig bara. Kram från Maud

  7. Lisbet Olofsson

    Svar till Maud Olofsson (2009-12-28 22:09)
    TACK. Du har så rätt. Man blir lite förundrad över hur man reagerar. Man tror en sak och kroppen gör nått helt annat.
    Allt det där man ska fråga och kommer på att det går ju inte.
    Vad rar du är.
    Kram

  8. Kalle

    Ledsen, tagen och sorgsen efter att till sist ha tagit del av den fruktansvärda nyheten, skrev jag ett litet e-brev till dig.

Lämna ett svar till Fredrik Gustavsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.