Att gå i lera och sörja…

Många säger till mig att jag ska skynda långsamt fram så jag hinner sörja ordentligt.

Då funderar jag lite stilla;

– Hur sörjer man?
– Hur gör man när man sörjer?
– Hur ..GÖR..man rent praktiskt?

Jag vill ju sörja på rätt sätt så att jag kan så småningom gå vidare, bli glad och tycka att saker och ting är roligt igen men jag har liksom ingen aning hur man gör det på BÄSTA sätt.

Är det något som man kan planera – göra en plan över, göra en lista och kryssa över på den när man utfört det och gå et tsteg framåt?

Kan någon berätta det för mig. 

 TACK

 

Hanäbäst

20 kommentarer

  1. Anders

    Ja hur f*an sörjer man… visste inte det själv förrän jag hamnade i en livskris. Vet det nog inte nu heller även fast jag kommit ur denna kris, men en sak vet jag: Man kommer ur – människan har en enorm förmåga att överleva, än hur mörkt det blir.

    Personligen var jag stolt i min livskris. Stolt i ”att detta klarar jag själv”. Det gör man inte, inte jag i alla fall. Till slut, när jag slog i botten, sökte jag professionell hjälp och fick någon att prata med. Det var en vändpunkt! Lusten att fortsätta, lusten att leva kom sakta åter. Tydligen är 300 ord slut nu snart… Tänker på dig Lisbet!

  2. Ingela Hjulfors Berg

    Tänkte på att du funderade på att skriva en bok. Läste att Joan Oates har skrivit en nyligen om sin sorg när hennes make gick bort för två år sedan. Kanske kan vara en inspiration till din bok.
    Sorg är något som tar tid, det är när man kan skratta hejdlöst igen som sorgen har förlorat sitt grepp.

  3. Anne-Marie Mäkelä

    Ja du, tänk om man kunde följa en manual som fungerar…Det enda man kan vara säker på är att ibland går det framåt åt ett positivt håll, men i nästa ögonblick…Det är nog bara att följa känslorna och när det är som värst; intala sig att jag kommer att klara detta!

  4. Carina Nensén

    Var sak har sin tid! är ett uttryck som många äldre personer brukar säga. Jag tror att det ligger en del sanningar i det. Det går inte skriva en handlingsplan med ett start och stoppdatum osv. Man får nog inte +poäng/bonus om man är duktig och kostnadseffektiv heller!

    Fyll dagarna med liv
    inte
    livet med dagar!

    Kram från Carina på Hemtjänstbloggen!

  5. Susanne Wiklund

    Tror att det är viktigt att skaffa en samtalspartner. Inte en väninna, en släkting eller granne, utan en helt utomstående person. Det finns en präst i Umeå stadsförsamling som heter Mattias nånting. Och han är som eljest, vilket är bra om man har svårt för traditionella präster. Fördelen med präster är att de är gratis, och har massor med erfarenhet av människor i sorg. Han leder dig säkert framåt och igenom, mycket bättre än en handlingsplan skulle göra (antar att ditt inlägg var en drift med vår allt mer pragmatiska syn på allting).
    Ha det så bra du kan.

  6. Syster Yster

    Men du, vet inte om detta med att ta det lugnt och att sörja är samma sak. Att förlora något så betydelsefullt som sin livspartner är inte lätt. Saknaden känns stor för oss andra oxå. Men jag vet att Du måste göra detta på ditt eget sätt, som så mycket annat du gjort. Men vissa dager känner du det säker som om du gick om kring i ”görjan”.

  7. Helena Nilsson Springare

    Det du skrev om att göra en lista… Ja, det är faktiskt inte så dumt 🙂 Då blir det mer konkret på nåt vis och man kan kryssa av saker på sin lista när man känner att man är färdig med dem. Och det kan vara både stora OCH små saker man kan skriva på sin lista. Och det skönaste och bästa med en lista är när man ser att det ”bara” är ett fåtal saker kvar att ”bocka av”
    Listor funkar i alla situationer för mig i alla fall. Sorgen som stannar kvar kan man aldrig skaka av sig helt, men listan kan hjälpa till med arbetet på vägen 🙂 Att skriva är balsam för själen! Kram H

  8. TS

    Lisbeth!

    Nej, sorgen är nog sitt eget väsen och lever sitt eget liv i varje sinne. Skriver du en lista kommer du rentav leta efter att kryssa det okryssbara. Då jagar du din föreställda sorg och lämnar den inte. Fast gör man det någonsin, för mig, jag vet inte, sorgen jag burit är en del av mig, som sjunker till botten bland glömda vrak och skattkistor.

    Då slår mig tanken, lyss, lyss till ”sorg” – eller heter den ”till min längtan”? strunt samma, det är Dan Andersson och min själ, leta reda på Thorstein Bergmans inspelning av n Dan. Lyss Lisbeth, lyss…

    / TS

  9. Smulan

    Jo man önskar att man kunde veta hur man sörjer och att den skulle gå över snabbt. Men så enkelt är inte livet. Din sorg är din sorg liksom min sorg är min. Sorger är personliga även om vi alla drabbas emellanåt av den. Den gör ont och river sönder våra hjärtan men, det finns en mening med sorgen. Den får oss tänka till om livet och ge oss mer kännedom om oss själva och andra. Vi lär oss vad det innebär att tappa fotfästet om livet ett tag. Sorg går inte skynda på, den måste få den tid den behöver hos oss alla.

    Men en sak är bra tänka på: ”Det går över”

    Kram.:-)

  10. Lisbet Olofsson

    Svar till Smulan (2010-01-26 07:00)
    Fast jag vill inte att det ska gå över så snabbt eller jo det kanske jag vill men jag vill enda att jag ska hinna med. Håller med om att det värsta går över med tiden och bleknar lite. Så man kan minnas allt det roliga man gjort tillsammans och fundera över….ja om man någonsin kan ha så roligt igen.

    Man lär sig mycket om sig själv.

  11. Lisbet Olofsson

    Svar till TS (2010-01-23 19:55)
    Kan det ha att göra med vilken sorts människa man är? Jag är ibland otrevligt praktiskt och vill att saker och ting ska hända. Jag har svårt att sätta mig ned på en stol och bara låta tiden gå.

    Det är bara den där tanken att alla strör ut att man ska sörja ordentligt men jag vet inte riktigt hur man gör.

  12. Lisbet Olofsson

    Svar till Helena Nilsson Springare (2010-01-22 20:53)
    Jag jag är ju hopplös ibland med mina listor. Ett sätt att ha lite kontroll på saker och ting. Man behöver ju inte göra lista på allt men någon liten indikation på att man är på rätt väg kanske..

  13. Lisbet Olofsson

    Svar till Syster Yster (2010-01-22 20:17)
    Jag gör ju så mycke tannat utan att lägga så mycket tanke bakom. Jag är mer för att bara GÖRA och se hur det funkar. ibland lite väl orädd för at tprova men man får ju backa när det inte funkar.

  14. Lisbet Olofsson

    Svar till Susanne Wiklund (2010-01-22 19:46)
    Där säger du faktiskt något smart egentligen. Jag haralltid hävdat att man inte ska bli kurator för sin egen familj eller de man har nära. De är slltför måna om en och kan inte sätte emot nått om man springer i bulldeg och segar till allt.

  15. Lisbet Olofsson

    Svar till Anders (2010-01-21 10:27)
    Tror du säger ett sant ord. Även om man vart med om det förr så reagerar man helt annorlunda på grund av andra yttre eller inre faktorer. Man ska nog mest bara flyta runt och andas, göra det man känner för och sedan ta tag i sitt liv.

  16. Sandra

    Hej
    Jag vill först beklaga att du mist din man.
    Jag har mist båda svärföräldrar och dotter inom loppet av tre år och innan jag själv var 30. Jag har en länk till de olika faserna och de kan kanske ses som en checklista. http://www.vimil.se/sorg.asp?id=1
    Varma hälsningar

  17. Lisbet Olofsson

    Svar till Sandra (2010-01-28 22:27)
    Jag tänker inte säga – hur orkade du – eftersom jag vet att man tvingas orka på något sätt. TACK vad rar du är – ska genast kolla länken.

Lämna ett svar till Ingela Hjulfors Berg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.