My Irish heart

 Jag glömde helt bort att fira  St. Patrick’s Day – 17 mars.

Jag har varit till Irland tre gånger. Mycket för att min make jobbade 6 månader på Irland, att det företag som han jobbade åt hade ett systerföretag där. Flera av våra vänner har varit och några har jobbat här i Robertsfors.

Första gången bodde vi i Shannon i en god väns hus och spenderade tid att åka runt; Dingle, LImrick, Killarney, Cork, Ennis, Nenagh, Norr ut; Cliffs of Mohair och området där uppe.

Andra gången åkte vi för att vara med på ett hejdundrande bröllop och besöka andra vänner. Då bodde vi hos dem utanför Dublin och åkte då ned åt Waterford.

Tredje gången passade vi på att köpa oss en hundvalp av irlänskt ursprung – Kerry blue terrier som vi importerade. Naturligtvis från " Kerry", hunden hade namnet Shandon kangrowblue men fick inte så otippat namnet "Guinness".
Guinness blev fort Champion på utsällningsarenan
men hade ett lite för häftigt irländskt temprament
(som matte som så många
antydde)
(vill ha till Kerry blue,,,vill,.,vill vill vill ha .. )

En Liten Irländsk sång som ofta sjöngs och
stampades takten till.

Skulle kunna berätta en massa små roliga episoder.
På Irland så sjunger man, stampar, dansar och är engagerade
när man spelar på pubar etc. Så många kom fram till mig
och frågade varför jag var uttråkad!!!??

Jag vrålade ju inte text, hoppade armkrok med
alla och vevade med armarna.
Till slut sa jag som "försvar"
I´M SWEDISH

 

 

Etiketter: ,

14 kommentarer

  1. Katta karro

    Jag fick alltid kort från era resor – från hela världen.
    Kina var läckert, Syd Afrika och Australien. Men Australien var väldigt länge sedan.

    Åhh..GUINESS, han måste ha varit den vackraste och stoltaste hunden i världen. Snygghund

  2. Hundvän

    Det är inte många kerry blue man får se. Men de svenska har inte samma temprament. Stolta och de har ett sånt snabbt och fint steg.

  3. Helena Nilsson Springare

    Jag tror att man kan komma undan med en del genom att använda just den frasen: ”I’m swedish” haha…
    När jag bodde i Göteborg så fanns en irländsk pub där vi jämt hängde INNAN det var dax för nattklubb. Supermysig stämning och rätt så härlig musik. Trist att det inte finns nåt liknande i våra krokar. Kram

  4. Christine Svensson

    Osökt kommer jag att tänka på när Robert Wells var här i Vilhelmina på folketshus. Vi, publiken, satt som förstenade. Tillslut sa Robert ni får klappa och stampa takten…. Vi svenskar

  5. Syster Yster

    Och denna galna, glada o goa hund skulle sitta i mitt knä och slicka mig på öronen då jag kom o hälsade på.

  6. Lisbet Olofsson

    Svar till Syster Yster (2010-03-26 21:06)
    Damp-hunden som Marie sa.
    Ja han var påfrestande ibland när han aldrig ville vara stilla utan mest springa runt och bära, kasta hinkar och greja.

  7. Lisbet Olofsson

    Svar till Christine Svensson (2010-03-26 17:40)
    Ja..*s*..härligt.
    Minns en annan herre som var i Norrbotten och föreläste. Sa att där hade folk istappar i mungiporna som förhindrade dem att le.

  8. Lisbet Olofsson

    Svar till Maria Lundmark Hällsten (2010-03-26 10:17)
    Kan inte vara i samband med att skräna på Irlänska pubar – där man för övrigt aldrig/väldigt sällan är berusad.

  9. Lisbet Olofsson

    Svar till Helena Nilsson Springare (2010-03-26 09:16)
    Jag saknar de där människorna som plötsligt tar fram gitarren i en vrå och spelar – förekommer inte i Sverige. Allt ska vara så ordnat och redigt.

  10. Lisbet Olofsson

    Svar till Hundvän (2010-03-26 08:44)
    Guinness, en sort för sig själv. En otroligt härlig hund som inte missade en fight. Han var van med massor av andra hundar så han gav sig inte i första taget. Men andra hundar tyckte han var för busig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.